2015 05 15

Vi har blivit fega, ovilliga och egoistiska att åta oss det tuffa beslutet att avsätta målsättningen i omedelbar tillfredsställelse för att försäkra våra barnbarn ett hem att leva i.
Sann läkning och ödmjukhet uppstår när det finns ett erkännande och integration av båda sidor, när visdom uppstår ur helad smärta genom insikt. Genom att äga både våra styrkor och svagheter får vi möjlighet att agera utifrån en fast plats för integritet och autenticitet.

– I barndomshemmet fanns det som bekant en gris i massiv mässing som var kanske sju centimeter lång, på magen stod det: Lerne leiden ohne zu klagen / Goethe. Det borde jag tidigare ha anammat mer.av tidigare - så hade jag kanske ha haft lite mer visdom.

Många människors ord om kärlek ringer sant och får oss att känna oss varma och otydliga. Deras budskap är fyllda med hopp och positivitet. De uppmuntrar sökaren att avvärja negativitet, och bli kärlek och ljus. Deras läror, dock, bildar en kastrerad version av emotionella självförståelse som bortser från den kognitivt formaterade reflexionens effekter.

Kärleksbudskapre metoder kan göra så att sökaren mår bra, få oss att känna att vi deltar i något djupt, men utan att det faktiskt möjliggör äkta djup förvandling där vi reviderar oss själva för att utvecklas. Vi kan rent faktiskt aldrig bli fullkomliga så vi måste även acceptera detta samt aktivt alltid hålla detta faktum i ljuset av det medvetna medvetandet.

Problemet är att medan en del av vad "kärleksentusiasterna "säger kan vara sant, saknar de faktiskt hälften av bilden. Balans är avgörande för en sund emotionell självförståelsemässig utveckling. Och även om det är bra att fira de vackra, ljusa aspekterna av att vara - försöka ha nuvaro - leva i verkligheten, så är det också viktigt att utforska och integrera de mörka aspekterna av oss själva. Ingenting är bättre än sin helhet. Vi kan inte bara bortse ifråna att vi faktiskt alltid kommer att ha våra brister och därför alltid själva måste hålla dessa under uppsyn. När mörkret ignoreras eller skjuts bort, är det fortfarande olöst och fortsätter att belasta oss på ett omedvetet plan. Endast genom integration av vårt eget mörker - medvetenhet - kan vi verkligen bli realiserade varelser, reflektioner av det hela - ha nuvaro.

I verkligheten är själslikheten enkel den har nuvaro, och är tillgänglig för alla: svaren ligger inom oss alla. En stor del av den självutvecklande resan är en process för att erkänna någonting där vi har gett bort vår makt, och nu tar tillbaka vår egen auktoritet.

En av de vanligaste aspekterna av en emotionellt självförståelsemässigt avancerad person att deras känsla av "empati" och "medkänsla" är högt utvecklad. Detta betyder att de inte köper in "offer-manus", eller försöker att rädda någon. Snarare är att de inser att alla människor är "gudomliga" - men bara som sin egen del av alltet och i detta har de en förmåga att hitta sin egen väg utifrån sina egna givna förutsättningar och brister, men de förstår också svårigheterna med resan, och deras känslor reflekterar den svåra situationen för andras upplevelser. Ju mer avancerade de är, desto mer kan de känna sin djupare anslutning till allt och alla ett ökat medvetande.

Vårt samhälle lär oss att dölja vår sårbarhet - våra brister, att inte exponera dessa, allra minst för oss själva. Men att kunna kliva in sårbarhet är en av de svåraste och givetvis viktigaste egenskaperna för en människa för att utvecklas. Att kunna vara sårbar är en viktig nyckel till att vara giltiga. Om man inte kan vara sårbar när det är lämpligt, blir det också en nödvändighet att manipulera sanningen för att undvika att visa några sprickor i fasaden. Någon som inte kan vara sårbar kan inte vara i sin fulla integritet hela tiden. Kan man inte vara svag så kan man inte heller vara stark och man tynar bort känslomässigt.

Ett liv utan känslor är inte att leva. Ja, jag vet att jag tjatar om detta. Men jag tror också att en mer ärlig förklaring är avsiktlig och mestadels medveten förnekelse. För även när jag själv är varnad för och medveten om detta fenomen, är jag fortfarande förvånad över hur ofta jag själv utsätter mig för deltagande. Det är skrämmande att se hur djupt betingade vi är i konsten att begå självbedrägeri. Sanning som beskriver verklighet gör ont, så jag använder det mest kraftfulla smärtstillande medel människan vet, som i ordet förnekelse. Det är extremt svårt att avvisa folkopinionen och slå sig ut på sin egen och oberoende väg. Koncernens tro - kollektivismen - är indoktrinerad in i oss från födseln och socialt belönad vid varje slutet på led. Det är känslomässigt säkrare och mer bekvämt att bo nära centrum av förpackningen. Att akta sig för känslor av mer extrem karaktär, så vi flyr in mot centrum av ett känslomässigt vakuum. Det är flockmentalitet – kollektivism i all sin glans, som föddes av den offentliga myten och som vi nu också själva är djurskötare till.

Det finns inget sätt att adekvat beskriva den chock någon känner när en person först lär sig att de sover med fienden och kan lätt bli dess nästa offer. I många avseenden, genom uppvaknandet så stör du vilddjuret som låg bredvid dig, och därigenom riskerar man möjligheten att dra oönskad uppmärksamhet till sig själv. Vi lär oss mycket tidigt i livet att hålla ner huvudet ner och röra oss tyst om vår egen själsliga verksamhet. När vi börjar vårt uppvaknande, så gör vi i många avseenden precis tvärtom. Vi ser också att vi har varit helt fel ute och vi vill inte stå med det ansvaret inför vårt eget skrank och bära de konsekvenser vi ser komma i förlängningen på erkännande. Det skulle innebära att upptäcka att även de vi så blint har litat på upprepade gånger har brutit mot oss på de mest personliga och intima sätt, vilket är så långt bortom oroande att det ibland undgår korrekt beskrivning. Detta gör givetvis att vi inte heller kan förlåta oss själva, men det måste vi kunna och våga göra om vi skall kunna gå vidare och utvecklas som människor.