Krig, trots allt, är alltid ett monumentalt fel av nationella ledare för att tjäna de rättmätiga nationella målen för en befolkning -. Fred och välstånd, naturligtvis i fallet med att ett välde går i krig, så är detta ett monumentalt fel på steroider - resultatet kan mycket väl vara världskriget i ett sådant värsta fall.

Läsare av denna trista sida kommer utan tvekan att vara väl insatta i vetskapen om att, när ett imperium närmar sig slutet av sin period - existenscykel - av dominans, så är krig nästan alltid vad används av cheferna som ett sista desperat försök att upprätthålla ordningen. (Under krigstid, tenderar en befolkning av rätt uppenbara skäl att fokusera mer på krig än misslyckandet av dess tidigare uppfattade ledare - krig är både det ultimata misslyckade ledarskapet och det allmänna självbedrägeriet i ett. Dessutom kommer människor sannolikt att tolerera avlägsnande av friheter av sina chefer för att vara "patriotiska" vilket naturligtvis även det blir en omständighet som kommer att utnyttjas.)

Detta är alltid fallet, så vi kan förmoda att ett imperium på tillbakagång sannolikt rätt omgående skulle visa liknande symptom som ett land i krig. Ett av dessa symtom - inte bara - kan alltså mycket väl vara förlust av sanningen, inte bara eftersom det gäller krig, utan eftersom det även hänför sig till samhället som helhet, självbedrägeriet växer med tiden och det undermedvetna sönderfallet av illusionerna. En nation på tillbakagång kan därför även komma att välkomna försvinnandet av sanningen, så som i Sverige just nu, eftersom det skulle göra det möjligt för människor att fortsätta att "må bra" ifråga om sig själva vid en tidpunkt då de sanningsenliga utsikterna skulle vara alltför obehagliga för att vara acceptabla. Vidare, ju närmare att kollapsa som landet kan vara (ekonomiskt, politiskt och socialt), desto mer extrema självskapade förluster av sanning skulle det sannolikt förekomma.

Visst, politiska hoppfulla har alltid haft rykte om sig att vara mindre än sanningsenliga och alla ansvariga väljare i ett moraliskt samhälle skulle givetvis få rådet att titta på varje kandidat med ett fördomsfullt öga. Men vad händer då om väljarna väljer att ljuga för sig själva för att validera sina kandidater?

Här behöver vi alltså inte fokusera på bristerna hos kandidaterna, oavsett hur olämpliga för ämbeten som de än kan vara, utan vi bör fokusera på väljarna, som väljer att bortse från den uppenbara sanningen. De måste uppenbarligen ifrågasätta sig själva och sina egna föreställningar istället. Detta utgör själva förutsättningen för den möjliga förändringen.

När ett fartyg är på väg att sjunka, är den värsta reaktionen att låtsas att allt bara är bra och att det hela kommer att avlöpa okej. Men precis som det skedde i Storbritannien, ser vi idag hos det Anglozionistiska imperiets folk en önskan och strävan att låtsas att även om allt kanske inte är bra, så finns det ändå en regnbåge med skuttande enhörningar kring och skattkistan som kommer vid nästa uppgång och att om bara människor (och deras politiska kandidater inom den Anglozionistiska politiska adeln i riksdagen) kommer att göra sina förhoppningar och löften tillräckligt stora, så kommer också storheten tillbaka tillsammans med goda tider för alla - ja naturligtvis i alla fall inom ramen för respektive föredragen indelnings egennyttosyften. Tiden kommer helt enkelt att gå baklänges i så fall och just det är många beredda att tro på allvar, för att slippa ifrågasätta sig själva och sina egna föreställningar.

Jag önskar ibland - om än numera väldigt sällan - kanske av lite romantiskt naiva och nostalgiska skäl också att så vore det möjliga fallet, men jag är inte bara hyfsat benägen att tro att självbedrägeri inte förbättrar situationen; det förvärrar den. Bättre att möta verkligheten och sedan skapa en plan för att ta itu med denna verklighet.