När människor just har etablerat än känslogrundande värdering som de gläds åt, så är det svårare att bryta denna grund, en större känsloförändring utgör ett större motstånd, vilket innebär att människor kommer att vara villiga till eftergifter - uppoffringar för att så att säga göra en känslomässig nettovinst i välmåga - behålla sin positivt känslogrundande föreställning, oavsett graden av självbedrägeri.

Anslaget i artikeln - som är skriven av en filosofiskt materialistiskt orienterad individ, som alltså verkligen tycks mena vad han uttrycker - gör gällande att fred är meningslöst i Koreafrågan utifrån en slags defaitism byggd på situationen i Mellanöstern.

Med andra ord är det då dags att se till att frågorna om Iran och Syrien läggs i de känslogrundande värderingarnas vågskål för att vägas mot den nu så förväntat lyckliga utgången av Koreafrågan.

Det fundamentalt bristande i ovan författares logik utgör heller därför inte något verkligt hinder mot att faktiskt exploatera en artikel som denna omvänt, alltså med ett reflexivt kontrollsyfte. Ett annat exempel på detta, är vad syntes som underliggande uttryck redan tidigt i saken, när Donald Trump Twittrade om förslag på plats för mötet - varför ens riskera större opinionsbildningsmässig backlash än nödvändigt när alla strategiska doktriner i så måtto innebär att det är bättre att skynda långsamt?

Sammantaget alltså: tro på fred och hjälp till att ordna den, eller misstro möjlig fred och att individen kan försöka sträva efter allas bästa.