Ingen kan längre på allvar tro på att de Europeiska kungadömena förbjöd penninghandel i sina länder exklusive för de som kallade sig för judar, utan en bakomliggande tanke - som näppeligen var av det moraliskt religiösa slag som historieböckerna vanligtvis gör gällande!

Om grunden enbart var att skaffa en syndabock för ekonomiska olägenheter, eller om detta var överenskommet till en större omfattning kan väl möjligen diskuteras?

Att Abbas skulle vara fel ute i sin doktorsavhandling “The Secret Relationship between Nazism and the Zionist Movement,” är med avseende på de fällande domarna för anstiftan till världskrig i Nürnberg, helt enkelt inte trovärdigt!

Antingen finansierades Adolf Hitler av IG Farben eller så finansierades han inte av IG Farben och antingen så fanns det ett Haavara-agreement eller så fanns det inte ett Haavara-agreement. Svårare än så är det inte i grunden.

Haavara-agreement var en överenskommelse mellan Nazityskland och zionistiska tyska judar som undertecknades den 25 augusti 1933. När som av en händelse Ariseringsprocesserna började. Avtalet färdigställdes efter tre månader av samtal mellan Zionist Federation of Germany , den anglo-palestinska banken (enligt det judiska byråns direktiv ) och de nazistiska tyska myndigheterna. Det var en viktig faktor för att möjliggöra migrering av cirka 60 000 tyska judar till Palestina 1933-1939.

Avtalet möjliggjorde att judar flydde förföljelse och konfiskation under den nya nazistregimen genom att överföra en del av sina tillgångar till det brittiska mandatet Palestina - BoE låg alltså också bakom finansieringen av "Hitlerprojektet". Emigranter sålde - realiserade - sina tillgångar i Tyskland för att betala för väsentliga varor (tillverkade i Tyskland) för att sändas till Mandatet Palestina, enligt planen bakom Sykes-Picotavtalet och Balfour deklarationen.

Avtalet var kontroversiellt vid den tiden och kritiserades på goda grunder av många judiska ledare, både inom den zionistiska rörelsen (som den zionistiska ledaren Zevs Jabotinsky ) och utanför den, liksom av medlemmarna i NSDAP och medlemmar av den tyska allmänheten.

För tyska judar erbjöd avtalet ett sätt att lämna en alltmer fientlig miljö i Tyskland; För Yishuv , det nya judiska samhället i Palestina, erbjöd det tillgång till både arbete och ekonomiskt stöd. För tyskarna underlättades emigrationen av tyska judar genom att bryta den nazistiska bojkotten från 1933 , som hade massivt stöd bland europeiska judar och ansågs av den Djupa Staten verka förklenande mot den tyska ekonomin och den redan pågående militära upprustningen.

I Mars 1933 (31/3), utgav ” Amerikansk Judiska Kommittén,” då kontrollerad av Warburgs, och ”B’nai B’rith,” och i hög grad påverkad av Sulzbergers (”New York Times”), en formell, officiell judisk skrift ifrån dessa två organisationer, alla som kallade sig för judar till efterrättelse ” Att inga amerikanska judar skall bojkotta Tyskland och i någon mån eller omfattning vara eller verka uppviglande, och man aviserade vidare att inga mer judiska massmöten får hållas, eller liknande former av sinnesrörelseskapande åtgärder komma att anställas.”

Amerikansk Judiska Kommittén och B’nai B’rith (moderorganisation till Anti Defamation League – ”Anti-Defamations Förbundet”) fortsatte med denna hårdnackade, inte-attackera-Hitler inställningen genom hela 1930-talet, detta var alltså under samma tid där många Judar och andra anti-fascister kämpade för sina liv.