Fritt tänkande människor som utvecklar sin emotionella självförståelse kan kanske i sig tyckas vara en lite godtyckligt satt etikett eller begrepp, vars definition därför alltid och ständigt förskjuts av makthavarna, med allt från spektaklet på Uppsala universitet till TV – altaret, det kognitiva landskapets gyllene formateringskalv.

Men detta sker även genom att gärna åsätta intellektuella dissidenter olika förklenande epitet som Anti- semiter, förintelseförnekare eller det mest stigmatiserande begreppet av alla - nazister, alltså för att beteckna en person eller grupp som råkar komma i vägen för makthavarnas intresse vid en viss given tidpunkt, ett intresse som alltid är att inte förändra det rådande systemet inneboende funktion och karaktär, eftersom det gynnar dem själva vid makten.

För att ta bort denna etikett och göra argumentet i sak till vårt eget, så kan vi egentligen inte tillåta oss att vara knutna till ihåliga och meningslösa kontrollerade politiska partier som verkar i tjänst för upprätthållandet av det rådande systemet, för att alltså bara inte tala om alla de prefabricerade och grunda filosofiska stöpformar som kallas för ismer, dessa intellektuella gravstenarnas processuella kyrkogård.

Vi måste dessutom adressera det retoriska problemet med de stigmatiserande begrepp som tar heder och ära av laddningen av argument i sak. Naturligtvis är många av grindvakterna inte särskilt medvetna om den funktionsmässiga innebörden av sitt eget beteende ur ett kognitivt formateringsperspektiv, då hade de ju inte befunnit sig där de befinner sig, men detta utgör också därför den större delen av det pedagogiska problemet ur det kommunikationsmässiga perspektivet. Hur att få någon att förstå som inte vill förändras - utveckla sig.

Varje problem och situation bör närmas sig som vore den ny och unik och bör hanteras med hjälp av sociala och moraliska metoder som fungerar, detta alltså närmast definitionsmässigt i motsats till vad som i dagens läge råkar följa en viss given generaliserande partilinje - som uppenbarligen inte alls adresserar de accelererande problem som samhället nu står inför. Det bör således hypotetiskt både initialt och slutligen finnas till grund, så många politiska ståndpunkter som det finns individer, och inte bara två kognitivt formaterade normer som vi nu tvingas att välja emellan i hopp om att den ena kommer att vara ”mindre destruktiv” än den andra för oss själva. Människor måste börja tänka själva och de måste försöka förstå andra människor bättre.