Bakgrunden Till Iran Idag

2018-04-30

Vi har aldrig påpekat att det skulle komma till denna punkt - utom möjligen något enstaka miljontal gånger eller så..

Hur som helst så är bakgrunden till dagens lägen bra att känna till även om vi har beskrivit denna ungefär lika många gånger, en gång för något år sedan på följande vis:

"Med avseende på att även Ayatollah Khomeini var springpojke åt CIA och att CIA iscensatte en statskupp 1953 som kom att kallas Operation Ajax, vilket ledde till att shahen återinsattes och Mossadeq sedan ställdes inför en summarisk militärdomstol som dömde honom till döden, ett öde som också drabbade utrikesminister Hossein Fatemi. Så kan det vara bra att påminna lite om bakgrunderna.

Men medan Fatemi blev torterad och avrättad omvandlades straffet i Mossadeqs fall till husarrest, en husarrest som varade fram till hans död 1967. Mosaddeq begravdes enligt uppgift under matsalen i sitt hus.

Många analytiker både i Iran och i Väst anser dessa steg vara den kritiska och avgörande försvagningen av shahens legitimitet och hans slutliga fall i och med den iranska revolutionen 1979. USA:s handlande kuvade de demokratiska krafterna i landet och stärkte shahens envälde och lydställning under västmakterna. Vilket alltså efter kuppen 1979 bara fortsatte som vanligt men dolt bakom annan typ av religiös kuliss.

Den 29 april 1951 tvingades alltså shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi, i enlighet med den iranska konstitutionen från 1906 att utnämna parlamentets (Majlis) premiärministerkandidat, dr Mohammad Mossadeq, till sin premiärminister. Mossadeq företrädde det nationaldemokratiska (och i vissa avseenden republikanska) partiet Jebhe Melli och valdes i Majlis med 79 röster för och 12 röster mot som dess kandidat till premiärministerposten.

Enligt konstitutionen var dock shahens godkännande och officiella utnämnande nödvändigt innan kandidaten kunde tillsättas.
Mossadeq valde snabbt att genomföra Majlis beslut att nationalisera oljan (ett beslut som fattades något år innan han tillsattes). Irans påföljande nationalisering och expropriering av oljefält och oljeraffinaderier i södra Iran ledde till Abadankrisen.

Den iranska ekonomin led inte oväntat kraftiga förluster och Storbritanniens oljeintressen, som dominerades av företaget Anglo-Iranian Oil Company, i regionen var kraftigt hotade. Under allt detta tumult valde shahen, märkligt nog enligt många iranier, att lämna landet av rädsla för revolution.

Storbritannien vände sig då till USA:s dåvarande president Truman som inte ville ingripa. När Eisenhower tillträdde som president 1953 valde han däremot att hjälpa Storbritannien. USA uppgav sig för kulissens skull frukta en ”eventuell kommunistisk revolution” och allians med Sovjetunionen vilket skulle innebära en strategisk förlust av den iranska platån och Persiska viken.

Snabbspolning fram till idag:

I stor utsträckning till Washington-eliternas skräck har Iran spelat en nyckelroll för att besegra den västerländska oppositionens terrorister i Syrien, samtidigt som de deltar i ytterligare segrar mot ISIS i Irak.

Irans växande inflytande i Irak, en långvarigt massiv oljeproducent, måste vara särskilt angeläget för den Djupa Staten. Det kan vara ett av fler skäl bakom att Donald Trump införde sanktioner mot Iran förra månaden – den Djupa Staten kan inte klaga och när den väl börjar att klaga mer öppet då är det redan försent.

En av konsekvenserna av den förödande 2003 års irakiska invasion, var att amerikanerna (med allierade) oavsiktligt skapade en shiitiskt-dominerad stat i Irak. Detta ledde till närmare band med Iran med omkring 90% av iranierna betraktade som shiiter. Det är säkert att anta att Irans ökande inflytande har blivit som ett överfallslarm i Saudiarabien och Israel.

Saudiarabien, i verkligheten en tyranni, har också spelat en oavsiktlig del i Irans uppgång – när man har hjälpt till med stor amerikansk och brittisk finansiering. Saudierna har startat ett pågående och katastrofalt krig i Jemen vilket resulterade i en allvarlig pågående humanitär kris där.

Saudierna har sedan länge förlorat det kriget – till och med en ny Harvard-studie, vilket säger en del – tyder på att kriget kan kosta dem runt 200 miljoner dollar per dag. Samtidigt har Iran intensifierat sitt bistånd till de Shiitiska Houthi-rebellerna i Jemen, vilket ”ger Teheran möjlighet att bli mer inflytelserika än någonsin”.

Vi minns hur Kreml uttryckte detta till den Djupa Staten i Washington – Om inte ni slutar upp med att spela proxykrig i Ukraina, så är vi säkra på att Iran kommer att destabilisera Saudiarabien.

Saudierna, med västerländskt stöd – då inte minst svenskt som bekant, har också starkt stött den brutala oppositions terrorister i Syrien – som i den fyraåriga striden om den viktiga staden Aleppo – ett annat västerländskt humanistiskt succéprojekt och ingripande som slutade i nederlaget mot president Bashar al-Assads syriska armé, med avgörande ryskt och iranskt stöd.

I 2014 bekräftade Hillary Clinton i ett e-postmeddelande som senare släpptes av WikiLeaks att ”Saudiarabien … tillhandahåller hemligt finansiellt och logistiskt stöd till ISIL och andra radikala sunnigrupper i regionen [Syrien]”.

Det här kritiska beviset, som aldrig var avsett för offentliga ögon, avslöjar att USA medvetet har stöttat ISIS och andra terroristgrupper. Under Barack Obamas åtta år i tjänst tillhandahöll den Djupa Staten i USA, Saudiarabien med över 50 miljarder dollar av amerikanska vapen och förnödenheter. Den främsta orsaken till den nära kopplingen mellan USA och Saudiarabien är att den senare producerar 13% av världens olja. Och den näst främsta orsaken är att kunna använda kungariket som som ett strategiskt geopolitiskt utvecklingsverktyg för skapandet av polariseringsskapande destabilisering under en kontrollerad religiös täckmantel – krig och migrationsrörelser.

Det belyser också varför ”förlusten” av Iran under den islamiska revolutionen 1979 ändå var ett så stort slag mot amerikanska planerare. Iran har världens fjärde största oljereserver och ligger i ett av de mest kritiska för kontrollen av strategiska naturresursflöden(och därför mest oroliga) regionerna på jorden. Iran gränsar till Turkiet, Irak och Afghanistan med Persiska viken som skiljer den från Saudiarabien.

Detta kan ytterligare förklara varför Iran har varit målet av sådana enorma västerländska propagandakampanjer från den Djupa Staten. I ”amerikanska” – den Djupa Statens – kommentarer har Iran i stor utsträckning beskrivits som ”det största hotet mot världsfred”, helt skandalösa påståenden baserade på inga bevis alls.

I själva verket bekräftar opinionsundersökningar helt överväldigande den här titeln till ”USA” – som Robert Jervis, ex-president för American Political Science Association, sade: ”I ögonen på en stor del av världen är faktiskt den främsta skurkstaten idag Förenta staterna”. Det är knappast en överraskande slutsats om man undersöker meritlistan.

Det är uppenbart att de nationer som gränsar till Iran inte känner landet som ett allvarligt hot, istället rankas USA och Israel som de största farorna för dem. Det kan alltså argumenteras som övertygande omständighet att USA alltid har ingripit i iranska inre angelägenheter sedan 1953. Kuppen i augusti samma år, ledd av CIA med brittiskt stöd, avsatte premiärminister Mohammad Mossadeghs parlamentariska regering.

Mossadegh hade varit en långvarig kritiker av imperialistpolitiken som berövades makten av sina landsmän – och kritiskt sett nationaliserade han oljeindustrin 1951. Ur den Djupa Statens synvinkel så måste Mossadegh bort. Han ersattes av Shah, Mohammad Reza Pahlavi, som skulle styra fram till 1979 års omslagspunkt samtidigt som han sammanställde ”ett av de värsta övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i världen”.

Inte så att sådana irriterande konsekvenser för iranier störde den Djupa Staten i USA eller Storbritannien eller någon annanstans, som var nöjda med att oberoende ekonomisk nationalism förstördes – och således att den västerländska kontrollen över oljeresurserna kunde fortsätta ohindrade. Den enorma lyxen började ändå sitt slut för 38 år sedan när iranierna återigen stod upp men denna gång mot ”Shahens grymma diktatur”.

Tortyren slutade dock som bekant inte där. Förskräckt av förlusten av en sådan öppen nyckelallierad, inledde den nästan genast det blodiga Iran-Irak-kriget (1980-88) med den irakiska despoten Saddam Hussein, som Amerikas lojala allierade invaderandes Iran.

USA: s president Ronald Reagan gick till och med ut med att skylla Husseins kanske enskilt mest grymma brott – den kemiska attacken i Halabjas som dödade tusentals kurder år 1988 – uteslutande på Iran.

Idag målar verkligheten emellertid en annan bild. Kina, en växande amerikansk rival, har investerat kraftigt i iransk infrastruktur. I östra Iran har kinesiska arbetare moderniserat landets huvudvägar och återuppbyggnad av broar – med det långsiktiga målet att ansluta Iran till Afghanistan och Turkmenistan.

I västra Iran arbetar ”järnvägspersonal” för att koppla huvudstaden [Teheran] till Turkiet och så småningom till Europa ”. Den möjliga kopplingen till Turkiet verkar lämplig eftersom Irans högste generalsekreterare Mohammad Baqeri reste till Ankara i veckan för att träffa de bästa turkiska tjänstemännen – den första återföreningen i sitt slag i efter revolutionsåren.

Ryssland har precis som Kina bjudits in att investera i Iran. Vid ett möte med Rysslands president Vladimir Putin tidigare i veckan sa hans iranska motpart Hassan Rouhani att ”Jag är övertygad om att förbindelserna och samarbetet mellan Ryssland och Iran … kommer att utvidgas ytterligare. Teheran välkomnar en aktiv närvaro av ryska investerare att delta och samarbeta i centrala infrastrukturprojekt ”.

Med ”ökad” amerikansk retorisk fientlighet mot Iran som nu ökar igen under Donald Trump, verkar det inte mindre än mycket förnuftigt att det iranska ledarskapet anpassar sig till Ryssland och Kina. Man skulle nära kunna tro att de koordinerar sina strategiska geopolitiska insatser…."

As media focus intensifies on sensationalism over the conflict between the USA and Iran, we offer context so as to get a better understanding of the problem
theduran.com

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram