Vi lämnar de nettoinformativa delarna därhän och håller oss i resonemanget till bruttoinformationen i sakfrågan, för när det gäller råa fakta angående attacken är nu siffrorna generellt etablerade:

103 missiler sköts. Detta bekräftas vara sant.

USA: s president, Donald Trump lovade att missilerna skulle vara "nya och kloka", men de flesta inkommande missiler visade sig ändå vara de äldre "Tomahawkerna". Så det nya måste här anses vara den taktiska och strategiska tanken bakom angreppet - det är ju viktigt att inte ljuga om man inte arbetar inom EU.

Så samtidigt som dessa missiler närmade sig alla de tre (?) strategiskt så viktiga anläggningarna, så sköts de alltså ned av äldre syriska luftförsvarssystem som utvecklats i Sovjetunionen speciellt för att bekämpa Tomahawkmissiler - med möjligen någon garanti från mer precisionsgaranterade system.

Britterna avfyrade åtta Scalp (Storm Shadow) missiler, men, som stolt noterades i BBC, "var hela fem meter långa". Imponerande! Dessutom är de nyare av dessa, utvecklade för blott korta tjugo år sedan.

Historien med de franska missilerna förblir något mer oklar: Enligt Frankrikes militära ledning avfyrade de också åtta Storm Shadow-missiler från sina stridsflygplan och tre från sina fartyg.

Den ryska militären påpekar emellertid lite cyniskt att det rent faktiskt inte fanns några franska "Rafael" - flygplan i området. Det är sålunda även möjligt att dessa allierade till Förenta staterna endast erhöll deltagande för att upprätthålla enighet utåt sett mellan dessa tre länder. Eller då möjligen att de inte ens var informerade om de verkliga förutsättningarna.

När det gäller skadan så träffade de flesta missilerna som faktiskt nådde sina mål framgångsrikt, oanvända byggnader i Damaskus och Homs provinser, trots "överraskningen" av attacken och det faktum (starkt understruket av amerikanska tjänstemän) att "Ryssland var förvarnat:"

-inte en enda civil omkom.
-inte en enda soldat från den syriska arabiska armén dödades.
-inte ett enda flygplan eller helikopter förstördes.

Det fanns inte ett enda oavsiktligt intrång i det ryska luftförsvarssystemens ansvarsområde.

-inte ett enda flygfält som används av de syriska väpnade styrkorna angreps.

-sjuttiotalet av etthundratre missiler gick förlorade utan uppnådd effekt i ett mål.

Den verkliga effekten av åtgärden var faktiskt mindre än den för attacken på Shayrat-flygbasen för ett år sedan, när 59 Tomahawk-missiler åtminstone lyckades a) förstöra flera flygplan, b) skada taxibilarna, sätta flygfältet ur funktion i flera timmar och c) döda flera stycken människor vars identitet förefaller oklar?

Det här är den nu gällande listan över råa fakta i verkligheten, för en expertgrupp från Organisationen för förbud mot kemiska vapen som likafullt anlände till Syrien endast några timmar efter attacken. OPCW: s uppgift är att fastställa om någonting hände alls i detta, som alltså Förenta staterna svarade på med sådan skyndsamhet. OPCW skall nu också fastställa vad som precis hänt i staden Douma.

Därför så utvecklades huvudstriden i det moderna kriget efter insatsen - och därför som förväntat i vår underliga tid, i det mediala utrymmet för opinionsbildning på hemmaplan. Många annars lydiga Paladiner till den Dupa Staten började dock direkt att ifrågasätta allt, genom frågan om hur man förstår vad som hade hänt utan en ordentlig utredning, bara genom att lyssna på medierna - där de själva arbetar - och Youtubeklipp?

USA: s president Donald Trump, Storbritanniens premiärminister Theresa May och den franska presidenten Emmanuel Macron insisterar dock på att missilattacken var en verkligt muskulös och motiverad respons på en särskilt mordisk kemisk gasattack. De insisterar också på att deras mål uppnåddes och att "monstret" Assads (ingen översignalering där inte) förmåga att producera kemiska vapen för att förgifta sitt eget folk har minskat dramatiskt.

Och de säger vidare att om han försöker igen - då kommer samma förfärliga straff utdelas igen, trots alla Rysslands invändningar, eftersom tiden för förhandlingar nu har gått förbi Rubiconpunkten.

Pressen i västerländska länder är dock inte heller längre riktigt så säker på att verkligen kunna trovärdiggöra sannolikheten för dessa påståenden och det är inte heller alldeles säkert om motiveringen för attacken håller streck framgent. Som ett exempel säger Huffington Post bittert :

"Trumps deklarerade mål var att stoppa Assads mordiska beteende och visa sin egen styrka mot Assads beskyddare - Ryssland och Iran, men ingen av dessa mål uppnåddes!
Alla de mer eller mindre viktiga militära och administrativa målen var vid attacken under det ryska "paraplyet", vilket Trump var rädd för att komma in under.

Som ett resultat kommer Assad "inte att stoppa offensiven," och Ryssland "utmanas inte."

Tänka sig, det är ju nästan som att det vore det så att detta beror på en bakomliggande tanke att det skulle bli just precis så som det blev.

I en redaktionell kommentar från Reuters " Kommentar: I Syrieninsatsen är den verkliga faran Ryssland ", rapporteras det att:

Assad "vann nästan nästan i sexårskriget" och avser inte att sluta, Moskva, fick en varning i förväg och att "i händelse av ett hot mot ryska liv, kommer ryska enheter inte bara angripa missiler, utan också deras bärare", vilket förvandlade handlingen av gudomlig obegränsad rättvisa till något helt meningslöst, vilket lustigt nog just Israel noterade öppet? Författaren konstaterar dock nyktert att detta beror på att varken Ryssland eller USA är intresserade av en verklig väpnad konflikt med varandra i Syrien.

Andra inser även vad som nu har hänt i verkligheten - man inser inom den Djupa Staten att spelet i Mellanöstern är förlorat och att en ny inriktning för skademinimeringen omedelbart måste sättas an med hög fart.

Dessutom så kommer då bortförklaringarnas bortförklaring bittert från Reuters: "De är inte ens intresserade av att visa varandra möjligheterna i respektive sidas senaste missil och anti-missilsystem. Varför skulle man vilja delge sådan information till fienden" (i ett så betydelselöst läge som detta- vår anmärkning)?

Det finns alltså ingen framgång uppvisad genom denna taktik. För att göra saken ännu värre och föra rikligt med skam till förlägenhet: det har nu blivit klart att USA kan ta med sig enligt egen utsaga mycket mäktig marin maskinvara - även hangarfartyg med alla sina särskilt hemska vapen och ge sig på Syrien ... och sedan skjuta många gamla missiler.

Men den slutliga analysen visar att denna attack inte var så mycket en demonstration av våld, eftersom det var en demonstration av omöjligheten att visa styrka ur den gamla tidens perspektiv.

Ljuset från verkligheten lyser nu alltmer obönhörligt över den Djupa Staten.