Det andra alternativet är det stora äventyret, som, när det inletts, låter en person veta varför man lever.

Korrumperade små sinnen skriker: Jag vet redan allt som finns att veta, jag behöver inte ändra mig för att bli nöjd. Och sedan fortsätter de att drunkna i sin egen galla - sin egen introverta sörja som vägran att sakligt kritiskt granska sin egen värderingsmässiga disposition för att kunna utvecklas. Åratal senare, de upptäcker mycket till sin stora förtret, att ingen stoppar dem från att "veta allt." Värre, ingen bryr sig exakt om deras egna tankar och känslor eftersom ingen annan än de själva kan vet exakt vad de upplever för känslor. Och därför bara fortsätter de att drunkna i sitt eget allt djupare mörker.

Eftersom de inte vill försöka förstå sig själva bättre så kan heller inte deras förståelse för andra människor växa, så den kommer att utvecklas åt andra hållet istället och de kommer att känna sig alltmer ensamma med sig själva.

Vi måste välja, vi kan antingen gå åt det ena hållet, eller åt det andra hållet. Vi har ett val som vi måste göra.

Vi kan låtsas att vi inte behöver välja genom att göra valet utan ansträngande eftertanke, men vi gjorde genom detta ändå ett val - självbedrägeriet.

När en människa väljer att vara omedveten, det vill säga, i en slags trans, fortsätter den att skapa omedvetet, eftersom skapelsen som existens inte kan sluta. Den människan kommer allt längre bort ifrån sig själv och kontakten sina egna egentliga känslor, den skapar sig själv som en slags alltmer växande negativ spegling av någonting önskvärt som aldrig kommer att kunna uppfyllas. Det blir det omvända självförverkligandet, det blir att leva längre ifrån sig själv, i nu. Jag skall bara först, men sedan skall jag leva i verkligheten - nuet....

Att välja att vara omedveten är alltså ett aktivt val även om det valet kanske kan förefalla vara gjort på aldrig så omedvetna grunder, det går alltid att försöka bli mer medveten.

En människa som inte försöker att se verkligheten omkring sig har sällan en verklig föreställning om att allt skulle kunna vara annorlunda. Ännu viktigare, det kommer aldrig till en sådan människa att den själv skulle kunna skapa något helt annat. Inte heller kommer den tänka sig att, om den uttryckt sig så på något sätt, vad den egentligen medvetet tänker relativt sig själv, den skulle då vara i kraft att uppfinna en annan verklighet, som i själva verket är mer kraftfull i ljuset av sitt större medvetande.