På tal om att Anders Lindbergs fru Åsa har suttit i EU under en halv evighet och om Paideia och Kalergi projekten....
Det är ju ändå numera inte precis något avslöjande att EU är ett resultat av en större amerikansk underrättelsetjänstoperation – på ett effektivt sätt bara ännu en hemlig skapelse av bedrägeri som lanserades av Anglozioniststyrda CIA (med sätet av ära i salarna av den ökändhet som inkluderar false flag operationer, invasioner, regisserade statskupper, och inrättandet av organisationer som al-Qaida och ISIS) vilket löser ett tredje mysterium för många, nämligen hur i hela friden de har kunnat påstå – så kallade – demokratiska europeiska nationerna skulle kunna utforma en sådan odemokratiskt, nästan diktatorisk struktur.
Allt är mycket enkelt – de är också kontrollerade av den Anglozionistiska bankhegemoni som i varje enskilt land håller sig med en politisk adel som spänner över alla partier i parlementet.
Med EU / Europas förenta stater uppnår det Anglozionistkontrollerade utrikesdepartementet inon den Djupa Staten i USA inte bara dess geostrategiska mål i Europa, utan det har också eliminerat den irriterande rollen av de nationella parlamenten som ibland av rent begränsande politiska opinionsbildningsskäl kan komma i vägen för Anglozionistisk Imperialistisk enskild nyttomaximering eller enklare uttryckt kulissen av CIA:s utrikespolitik.
Ingen, utom möjligen svenskar, är så dum att den på allvar tror att Den Djupa Staten verkar med andra syften än CIA - inte ens Rothschild och Soros... Och ett annat ”mystiskt ” pussel är uppenbart löst, nämligen varför EU så lätt har gått med på en amerikansk begäran några år tillbaka i tiden om att amerikanska spionorganisationer få tillgång till alla europeiska e-postmeddelanden och telefonsamtal ….det bestämde nämligen Investor.
Sverige och Ericssons roll i Six Eye – Behöver den förtydligas så har man inte lyssnat ens på de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna
Ur ett Engelskt om än mycket imbecillt perspektiv – givet att man tror på att England är en demokrati, vilket det naturligtvis inte alls är – så var ändå en röst på att stanna i EU alltså en röst för att avskaffa Storbritannien som en suverän stat och sammanfoga den i det mer öppet odemokratiska Europas förenta stater som de europeiska etablissemnaget bygger under det amerikanska utrikesdepartementets ledning.
Att den europeiska allmänheten – och det verkar även som att många europeiska politiker – har liten eller ingen input i viktiga europeiska beslut kan ses från alltmer aggressiv ZIONATO hållning mot Ryssland (Bryssel-baserade Nato är den militära grenen av EU, som är öppet under direkt USA: s kontroll) och de ensidiga sanktionerna mot Ryssland som USA kan enkelt beställa av européerna att genomföra (som orsakar betydande förluster i inkomster och arbetstillfällen i Europa och samtidigt ökar amerikanska affärsintressen). Sveriges roll i detta behöver som bekant inte förtydligas mer nu, men skammens rodnad lär aldrig lämna den svenska folksjälens ansikte.
Invandringspolitiken är ett annat exempel, inte minst i Sverige. Om Anglozionisterna har tidigare ansett de i stort sett homogena europeiska populationer som en potentiell källa till europeisk motstånd mot sina planer för Europa, då verkar policyn att ersätta dem med balkanismmisslyckade ”smältdeglar” också vettig.
Kalergi och Paideia projekten är alltså inte precis några av slumpen tillkomna omständigheter. Men de är bara underliggande verktyg för det övergripande.
Anglozionisterna arbetade aggressivt bakom kulisserna för att driva Storbritannien till en europeisk stat, målet har alltid varit global kontroll – kontroll över strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel. Globalisterna är nu alltså uppenbarligen och ovillkorligen på reträtt.
Bara så att vi inte glömmer, så hade franska intressen dragits sparkande och skrikande till det federalistiska signeringsbordet i början av 1950-talet. Eisenhower hotade med att skära av Marshallhjälpen om Paris enades om att kyssa och göra upp med Berlin. Frankrikes Jean Monnet, EU: s hjärnan, sågs som en amerikansk agent – som faktiskt var han det. Monnet tjänade som Roosevelts fixare i Europa under kriget och iscensatte det misslyckade amerikanska försöket att stoppa de Gaulle från att ta makten. Korruption skapar inte lojalitet som patos, så korrumperade strukturer är dömda att haverera. Vi minns dessutom historien bakom Sykes Picot – avtalet från 1916.
”En promemoria daterad 26 juli, 1950, ger anvisningar för en kampanj för att främja det fullfjädrade Europaparlamentet. Den är undertecknad av Gen. William J Donovan, chef för den amerikanska War Office of Strategic Services, en slags föregångaren till CIA. …
Washingtons främsta verktyg för att forma den europeiska agendan var den amerikanska kommittén för ett enat Europa, som skapades under 1948. Ordföranden var Donovan, skenbart en privat advokat då. Vice ordförande var Allen Dulles som inte behöver närmare presentationer än att han var CIA chef på femtiotalet och bror till John Foster Dulles. I styrelsen ingick Walter Bedell Smith, CIA: s första chef, och en förteckning över ex-OSS militärer och tjänstemän som flyttade in och ut ur CIA. Dokumenten visar att ACUE (American Committe On United Europe) finansierade Europarörelsen, den viktigaste federalistiska organisationen under Post- krigsåren. År 1958, till exempel, bedrevs under förutsättningen att 53,5 procent av rörelsens medel kom från ACUE. Europeiska ungdomskampanjen, var en gren av Europarörelsen, som till sin helhet finansierades och fortfarande styrs av Washington.
” Ledarna för Europarörelsen – Retinger, visionären Robert Schuman och den förre belgiske premiärministern Paul-Henri Spaak – behandlades alla som hyrda händer av sina amerikanska sponsorer. USA: s roll sköttes som en hemlig operation. ACUE:s finansiering kom naturligtvis från Ford och Rockefeller stiftelser samt samma gamla vanliga band med företagsgrupper med nära band till den amerikanska regeringen. Samma skit om och om igen, allt påverkat av Investor
Chefen för Ford Foundation, fd OSS officeren Paul Hoffman, fördubblade insatserna som chef för ACUE i slutet av femtiotalet. Utrikesdepartementet spelade också en roll. I en PM från den europeiska delen, den 11 juni 1965, meddelar vice ordförande i Europeiska ekonomiska gemenskapen, Robert Marjolin, att det är dags att börja bedriva rörelsen valutaunionen i smyg.
”Det rekommenderas att trycka debatten till den punkt där antagandet av sådana förslag skulle bli nästan oundvikligt ”.
Man visste nämligen redan då vad valutafinansiell skuldmättnad var för någonting….och att det naturresursbaserade expansionskravet alltså existerade.
Femtio år efter Romfördraget skulle arkitekterna bakom efterkrigstidens USA politik vara ganska nöjda, tror jag, om de levde i dag. …
Men något Brexit blir det alltså inte med mindre än att de fullständigt har tappat kontrollen över utvecklingen