Turkisk politik är nu medvetet "ökänd" för sin av Ankara benämnda flexibilitet, en snabb förmåga som är ofta svår att förutsäga, detta genom att förändra gamla prioriteringar och allierade. Enligt några rapporter så har den turkiska militära segern i Afrin blivit möjligt endast tack vare en politisk överenskommelse mellan det turkiska ledarskapet och administrationen under USA: s president Donald Trump.

Lite som i stil med att Erdogans livvakter slapp åtal för tumultet vid besöket i USA. Den signalen behövdes för att inte klentrogenheten skall spira.

Under de senaste månaderna var det dock alltid minst en turkisk vice utrikesminister i Förenta staterna för förhandlingar och vid ett tillfälle var de flesta tillsammans där. Det fanns alltså en anledning till detta och inte osannolikt så är budbärande till Kreml något som lämpligtvis hanteras kommunikationsmässigt samfällt i linje med detta.

Alltså överenskommelserna gäller för att samfällt kunna koordinera i det dolda för att kunna verka - alltså även opinionsbildningsmässigt - mot den Djupa Statens intressen.

Under tiden var alltså Ankara även inblandad i en framgångsrik politisk dialog med Moskva, vilket "förhindrade" rysk inblandning i form av planer eller politiskt opinionsbildningsmässigt nödvändigt stöd till syriska kurder. Det fick alltså inte heller bli Rysslands "fel" att utvecklingen för kurderna var ovillkorlig och blev som den har blivit. Ändå var det den amerikanska-turkiska backroom-affären som var den enskilt viktigaste faktorn bakom framgången i Afrin. Hela detta spelsammanhang gäller alltså länder mot den Djupa Staten - inte länder emot länder och det handlar om att den allmänna opinionen på hemmaplan för varje land måste anpassas för att kunna leda utvecklingen i en önskad riktning.

USA stoppade därför sitt militära stöd till kurdiska miliser i nordvästra Syrien och pressade det kurdiska ledarskapet i resten av det så kallade Rojava och förhindrade därmed en mindre chans att YPG, känd i de vanliga medierna som SDF, skulle öppna en ny front mot de turkiska styrkorna. Som ett resultat avbröt YPG nästan helt sitt försvar av Afrin nästan utan att skjuta ett enda skott.

Även om detaljerna i spelet bakom kulisserna ännu inte avslöjas så har den senaste utvecklingen under alla omständigheter lett till framgångar för både den turkiska militären och diplomatin.

Nästan omedelbart, efter Afrins fall, så började därför Turkiet också genomföra dels en mer pro-amerikansk strategi i sin utrikespolitik men samtidigt dels en mer anti-amerikansk strategi gällande militärteknologi - vilket alltså motverkar intresset hos den Djupa Staten i Washington där det militärindustriella komplexet med sitt underrättelsetjänstkollektiv har ett närmast oöverskådligt inflytande.

Man har nu alltså tagit bort YPG ut ur ekvationen för nordvästra Syrien och man behöver därmed inte längre manövrera opinionsbildningsmässigt mellan USA och Ryssland i denna fråga. Samtidigt finns skenbart Ankaras expansionistiska ambitioner fortfarande kvar på bordet i den Anglozionistiska tankeföreställningen - man kan inte känna någon bättre än sig själv, men Ryssland och Iran är som bekant långt ifrån strategiskt dumma. Erdogan-"regimen" kommer därför så länge som behövs fortsätta att försöka ge ett visst sken av att försöka kontrollera norra och nordvästra Syrien genom att upprätta en kvasi-stat eller en slags autonomi som styrs av proxys.

Den syriska regeringen, Iran och Ryssland kommer förr eller senare politiskt sett inte med trovärdighet att kunna tolerera detta och Turkiet kommer då att göra det val öppet, som sedan länge redan är gjort. På så sätt kan USA nu bli en organisk allierad av Turkiet i norra Syrien inom en snar framtid - för att senare "byta" sida. EN amerikansk allierad som nu faktiskt motiverar en minskad amerikansk närvaro i regionen i och med NATO-medlemskapet. Vilket belyser det mer långsiktiga målet att senare kunna isolera Israel under politiska former som då inte är möjliga att ifrågasätta, samtidigt som valet av den nye nationelle säkerhetsrådgivaren nu först kommer att lugna AIPAC.

Vidare kommer djupet - på ytan - av det möjliga samarbetet mellan USA och Turkiet opinionsbildningsmässigt även att bero på flera andra faktorer, en av dem är Manbij-frågan. Staden är för närvarande kontrollerad av SDF, som främst är ett PR-märke för YPG-enheter som understöds av den Djupa Staten i USA. Ankara försöker sparka YPG ut ur staden och landsbygden med hjälp av militär styrka. Amerikanska truppers närvaro, de som är stationerade i Manbij och patrullerar den syrisk-turkiska gränsen i de SDF-hållna områdena, förhindrar detta. I denna situation har Turkiet därför föreslagit USA att inrätta en gemensam säkerhetszon i området, vilket inte tillåter YPG-närvaro. Ansvaret för zonen skall naturligtvis fördelas omvänt i enlighet med NATO-bidraget. Tanken har dock inte givits offentligt stöd från Washington hittills, eftersom den Djupa Staten rimligtvis nu begriper vad det är för någonting som håller på att utvecklas.

"Det är märkligt, för ingen överenskommelse har uppnåtts", tvingades Utrikesdepartementets taleskvinna Heather Nauert säga den 20:e i ett uttalande om den turkiska presidentens talesman som sade att sidorna redan har kommit överens om staden. Där blev det till att bromsa med andra ord

Ändringarna i den opinionsbildningsmässigt spelade turkiska situationen mot Ryssland kan tydligt observeras genom Turkiets utrikespolitiska opinionsbildningsretorik. Den 16 mars utfärdade landets utrikesdepartement ett officiellt uttalande som beskriver 2014-folkomröstningen på Krim som olaglig, samtidigt som retoriken angående strategiska vapen för luftrumsförsvar förstärks åt andra hållet.

För å andra sidan så strävar ju Ankara moraliskt legitimt för att upprätthålla åtminstone neutrala förbindelser med Moskva och vidareutveckla det ekonomiska samarbetet med landet. Så det kan ju ingen riktigt beklaga sig över. TurkStream-rörledningen är dessutom ett strategiskt mycket viktigt projekt för det turkiska ledarskapet, eftersom det kommer att göra det möjligt att få en inte obetydlig nytta av naturgastransporter till södra Europa.

Turkiet kommer därför under den närmaste månaden fortsätta att opinionsbildningsmässigt förstärka sitt politiska och militära inflytande i regionen och i alla fall till synes utveckla sin utrikespolitiska verksamhet, vilket gör att USA till samma omfattning kan avveckla sin, med bibehållen aktivitet från ZIONATO i regionen. Om Ankara lyckas med detta kommer de övriga regionala krafterna att möta ytterligare risker som orsakas av den traditionella pan-turkiska expansionismen, den som uppstår "varje gång" Turkiet stärker sin militära och politiska makt, vilket då "påpassligt" kommer att kunna utnyttjas av helt givna räddande änglar från Kreml. Då kommer Kadyrov in i bilden med bänkpressintresset.

Under tiden har Turkiet därför också följande mål:

Turkiet måste framställa bilden av att konsolidera vinster och att utöka territoriet under kontroll i norra och nordvästra Syrien samt i norra Irak utan att ge sken av ett vidare planlagt syfte i det långa spelet. Expansionen i norra Irak kan genomföras under förevändning av militära ansträngningar mot Kurdistan Workers Party (PKK) i Sinjar. Den militära närvaron i grannländerna kommer att motiveras offentligt genom behovet av att skapa så kallade "säkerhetszoner" för att bekämpa "terrorism".

Avslutningsvis: för att stärka positionerna i den så kallade Cypern-frågan. Norra Cypern är en självutnämnd "stat" som ockuperar den norra delen av ön och är endast erkänd av Turkiet. Turkiet upprätthåller en anmärkningsvärd militärstyrka där och frågan om Block 9 - gasledningsaktuellt för Israel till Cypern och vidare till Europa - utanför den Libanesiska kusten, kommer nu därför också att aktualiseras mer och nu alltså inte bara som tidigare med lite vaga argument om att "stärka" Turkiets inflytande i Egeiska havet. Möjligen kommer det också bli opinionsbildningsmässigt nödvändigt Astana-axeln att genom reflexivt kontrollspel ge sken av försök till att utöka Turkiets kulturella och politiska inflytande i turkiska stater i Centralasien och försök att återställa det hemliga inflytandet på turkiska regioner i Ryssland - den Djupa Statens ursprungliga långsiktiga planering med Fetulah Gulen i huvudrollen.

Men den delen är beroende på dels hur utvecklingen går för MbS med sekulariseringen av Saudi, i förhållande till sekulariseringen
i Iran och dels på hur frågan med Fetulah Gulen praktiskt operativt kan hanteras av den anti-muslimska "Terroristtanten" rent politiskt opinionsbildningsmässigt.