Misshandlad av verkligheten som sanning eller bittert kysst och förälskad i en lögn?

Tuffa frågor kanske, men idag ovillkorligt viktiga frågor att ställa. Tyvärr har de flesta människor en vilja att bli kyssta av den egna lögnen mot sig själva för att inte rubba sina egna vanföreställningars komfortzoner. De äter upp lögnen och sväljer den så gärna att den måste växa med tiden för att inte människor skall kvävas av den kognitiva dissonans som de försöker undvika i sin kontakt med verkligheten. De accepterar därför allt mer ivrigt sin sked-matning som en alltför liten baby i en alltför hög stol. De ifrågasätter för lite och litar för mycket på så kallade svar som de matas med på frågor som de inte vågar ställa själva – om sig själva och sin egen uppfattade verklighet. De sätter vagnen framför hästen, och sedan undrar de varför hästen inte rör sig. Hmm, undrar jag?

Det är ett problem i psykologin. Det är ett problem med fantasin. Vi är den enda varelsen på planeten som klarar av en så avancerad tanke, att förstå en tidigare nutid och extrapolera detta till en framtid via vårt nu - i verkligheten och ändå har vi intellektuellt käbbel vid blotta tanken på att vara mer fantasifulla, för att bryta våra alla alltför uppfattat dyrbara – destruktiva – kulturella paradigm. Vi talar alla om att tänka utanför boxen men inte många vågar göra hål i dess väggar för att kunna se utanför, så vi producerar mycket lite av den varan - håltagning. Vi har lärt oss att tänka fritt är stort men att tänka rätt – alltså innanför boxen – det är inpräntat i oss som alltid varandes det alltid större.

Med andra ord: vi kan prata om utveckling men vi är utomordentligt oförmögna att gå på promenad inom oss själva. Men för att överleva som art på den här planeten måste vi komma till den punkt där vi kan gå på promenad för oss själva som individer i oss själva tillsammans med andra för att komma framåt tillsammans i synkronicitet, var och en kan bara förstå sig själv bättre än andra. Annars är vi definitivt dömda, och detta på våra egna själsliga fötters meritering, inte mindre. Det finns utdöendet av arter, absolut, men döden av ren och pur dumhet är inte ett sådant. Och ändå är vi här. Vi har blivit för intellektuellt lata för att orka anstränga oss att tänka fritt själva som individer om oss själva och våra egna känslogrundande värderingar.

Eftersom moral är den emotionella kompass som vi själva orienterar oss med utifrån relationen till vår omgivning, så kommer detta även, som nu ingen kan missa, att innebära att vi med tiden kommer att tappa vår moral ur ett filosofiskt idealistiskt perspektiv, därför har det också alltid varit så genom historien gällande civilisationers uppgångar och fall inom den kollektivistiskt orienterade filosofiska materialismens epok.

Men denna gång i globaliseringens tidevarv kan vi bara nu välja mellan att ta ett steg framåt inom oss själva eller gå under i det växande djupa mörkret inom oss själva.