Vårt samhälles moraliska grund är, ska vi säga, att ta sig friheter med sanningen, som det kan böja, anpassa, massera och ompaketera för att tjäna dagens "ideologiska" agenda. Det var väl kanske från början inte riktigt den fullt ut den uppblåsta och apologetiska relativismen under 1800-talet, men det var ett viktigt första steg. Eller kanske snarare en viktigt kursändring för att förändra människor moraliska grund - deras känslogrundande värderingar.

Med "principer" som på slutet rättfärdigar medel och grova brott mot de tio budorden "för Guds - alltets - större ära", blev den västerländska civilisationen familjär med idén om att det inte fanns någon verklighet, objektiv sanning, endast den subjektiva uppfattningen eller till och med den representation att varje persons sanning kan gälla för att beskriva alla andras upplevda verklighet.

Att känna till och inte veta, att vara medveten om mer "fullständig" sanning, samtidigt som man berättar noggrant konstruerade lögner, innehåller i grunden samtidigt två motriktade åsikter, känner dem som att vara motsägelsefulla men att ändå tro på dem båda, att använda logik mot logik, för att fördöma moral samtidigt som det ställs krav på moral (...) Det är vad filosofisk materialism för med sig med tiden, den kan aldrig hålla streck känslomässigt och upplevas berikande.

Att berätta avsiktliga lögner samtidigt som man verkligen tror på dem, att glömma allt som har blivit obekvämt och då, när det blir nödvändigt igen, att dra tillbaka dem från glömska så länge det behövs, förneka förekomsten av en verklighet blir den nödvändiga konsekvensen av denna sinnesstämning. Det är allt bara skådespel gällande materiella betingelser, inte verkligheten.

Det faktum att varken nervgas, polonium eller dioxin på något sätt är effektiva mordvapen spelar idag åtminstone ingen roll för debatten i de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna: en enkel överkörning, urspårat gaturån eller bättre, någon sorts olycka som är både lättare att ordna och som det är omöjlig att spåra.

Det finns en enkel princip i psykologi, inklusive, och i synnerhet i kriminell psykologi som jag skulle vilja framhålla här på ett framträdande sätt:

"Den bästa förutsägelsen för framtida beteende är tidigare beteende"

SÅ vem gör då det oväntade och varför?

Utnämningen av Mike Pompeo till ny amerikansk utrikesminister av Donald Trump, kommer därför inte utåt sett att signalera en förändring i Washingtons Mellanösternpolitik. Det är knappast möjligt ännu med avseende på hur djupt som den Djupa Statens röta går, för att bara inte tala om var det allmänna medvetna medvetandet befinner sig någonstans - vilket är helt avgörande! Det betyder att Amerika kommer, eftersom det är så det måste vara nu för att en förändring skall kunna komma till stånd senare, att fortsätta att stödja alliansen mellan de saudiarabiska och israeliska regeringarna som ändå utåt sett skall föreställa att den företräder motverkande intressen. Vad begreppet senare innebär, kommer senare alltid att bli kortare.

Inte heller, trots Donald Trumps beundran, betyder detta att Amerika kommer att byta sitt stöd till att verka för Bashar Al-Assad - för många amerikaner tror fortfarande på 911, man kommer heller inte ta upp Qatari-orsaken i embargokrisen. Irans kärnvapenavtal kommer fortsättningsvis att försämras, vilket alltså är meningen i det längre spelet och det kommer sannolikt sägas upp som ogiltigt, men det kommer sannolikt att vara i kraft ändå. De israeliska bosättare som expanderar på den ockuperade Västbanken fortsätter därför också att vinna solitt godkännande från den Djupa Staten i Förenta staterna, och kriget i Jemen fortsätter med Washingtons "uppmuntran."

FN måste reformeras och FN kommer troget och pliktskyldigt att fördöma ockupationen.

Vad Pompeo representerar för israel-palestinaproblemet är dock därför också nödvändigtvis historiskt. Så mycket står på spel. President Trump har meddelat att den amerikanska ambassaden kommer att flyttas från Tel Aviv till Jerusalem i maj, den första etappen i vad han uppger att han tror kommer vara fredsprocessens dramatiska och slutliga slut. Detta kan han med stor sannolikhet ha fullständigt rätt i!