Att Kina nu samtidigt höjt tonläget i det internationella geopolitiska spelklimatet, alltså via etableringen av en kinesisk militärbas i Djibouti, Xi – Trump – Nordkorea, operativ närvaro i Syrien samt att man själva redovisar enorma oljefyndigheter – gör väl att det egentligen inte kan finnas så mycket kvar att diskutera om huruvida vad det egentligen är som utgör det verkliga syftet bakom utvecklingen…

Bland annat så här har vi beskrivit detta tidigare:

att låta Israel få kontroll över de strategiska naturresursflödena som transporteras genom Suezkanalen, är nog inte exakt vad Kreml, Peking och Kairo har föresatt sig, men det kan ju för all del vara en idé som har planterats i Knesset, för att skapa väl avvägda moment för det vidare spelet, där AIPACS inflytande över den amerikanska statsförvaltningen utgör en parameter som måste bearbetas parallellt – vilket alltså sker inte minst genom att Nethanyahus politiska trovärdighet pressas av den egna statsmakten.”

Trots att Israel, al Qaida, Hamas och ISIS alla kämpar för att undergräva Syriens regering, är ISIS och andra jihadistiska terrorister den ursäkt som Israel använder för att motivera planer för att befästa gränsen mellan Palestina och Egypten. Den långsiktiga planen kan vara att invadera Sinai under samma angivna anledning.

På sikt skulle Israel ockupera hela Sinai och i synnerhet få tillgång till Suezkanalen. Israel skulle kunna utöva ett visst inflytande över viktiga globala skeppsrutter som utgör en integrerad del av Kinas One Belt-One Road.

Kina agerar redan för att utöva sitt eget inflytande vid öppningen av Röda havet vid Bab-el-Mandeb, en smal sträcka som skiljer Röda havet från Adenbukten, där Saudiarabien för närvarande utövar en marin blockad av Jemen som många ser som den närmaste orsaken till masshysteri och den koleraepidemi som slog till Jemen.

Om Israel skulle flytta till Sinai skulle Kina ha en hel del att säga om den saken och på grund av sin nya position från den nyligen öppnade militära logistikbasen i den östafrikanska staten Djibouti kan saker bli mycket spända ur det korta perspektivet."

Vidare i det långa spelet har vi uttryckt detta så här:

"Medan Trump alltså i ljuset av skuldtaket har föreslagit ökningar av militärutgifterna som motsvarar över 80% av den Ryska militära budgeten, finns det helt klart en förskjutning som sker i globala anpassningar till följd av USA: s nya politik byggt på bilateralism i motsats till multilateralism."

På grund av vad som onekligen verkar vara en slags vägs ände för «koalitionen av frivilliga» en konstruktion som antagits av president George W. Bush och fortsatts av president Barack Obama, är nationer som Saudiarabien och andra därför nu tvingade att skapa nya strategiska relationer. Och då blir det religionen som polariseringsskapande verktyg för etablering av kontroll över strategiska naturresursflöden betalningsinfrastruktur och betalningsmedel igen.

Saudiske Salmans omedelbara och "förvirrande" mål blir därför att besöka övervägande muslimska Indonesien, Malaysia, Brunei och Maldiverna, det är alltså för att stötta de redan stränga muslimska samhällena i Brunei och Maldiverna och att i ett kraftigt förändrat informationsrörlighetsklimat..., uppmuntra islamisk radikaliseringen av Indonesien och Malaysia, som båda har betydande minoriteter av kristna, hinduer, buddhister och andra religiösa grupper.

Nyligen har Saudi-finansierade präster uppmuntrat islamisk proselytisering bland icke-muslimer studerande vid offentliga skolor i Malaysia; brandbombningar av kyrkor i Indonesien och Malaysia, antagande av strikt sharialag i vissa fundamentalistiska regioner som provinsen Aceh på Sumatra i Indonesien och de malaysiska delstaterna Kelantan och Terengganu; komplett med prygel och amputation av lemmar; och stränga restriktioner på kristna missionärer. FN: organ för mänskliga rättigheter var det visst…

Så utöver att sprida radikal Wahhabismen håller alltså saudierna på att anta en «titta österut» strategi. Salman och hans följe kommer också besöka Japan och Kina. I Peking kan nog Salman få en skopa ovett för Saudis stöd till muslimska uigurer som kämpar i Kinas västra Xinjiang-uiguriska autonoma region (Xinjiang) för en oberoende islamisk «Östturkestansk» stat.

Det faktum att en saudisk kung involverar sig i en region där det finns en potentiell militär konflikt mellan Kina och olika Sydostasiatiska nationer gällande kontrollen av öar och vatten i Sydkinesiska sjön, tjänar som ett exempel på hur olika nationer börjar fylla tomrummet efter det amerikanska tillbakadragandet från olika geo-politiskt viktiga regioner i världen. I det långa spelet mot den Djupa Staten säger det bara vad det säger och det gör givet vad Salman och MbS hållerpå med.

Det var inte så länge sedan som president Obama förebådade sin ekonomiska och militära «pivot to Asia”, som byggde på partnerskapet Trans-Pacific (TPP) och förstärkande av USA: s militära relationer med Australien, Filippinerna, Singapore, Japan och Sydkorea. Av detta blev alltså intet!

Med Trumps tillbakadragande från TPP tittar Australien nu istället mot Kina för närmare ekonomiska band, Filippinerna vill avsluta närvaron av amerikanska trupper i landet, och som ses av besöket av kung Salman, Indonesien och Malaysia arbetar ut nya strategiska partnerskap i Mellanöstern.

Förenade Arabemiraten står också i begrepp att utvidga sitt inflytande utanför kanten på den vanliga viken. Man meddelade nyligen att man byggt en militärbas i Berbera vid Adenviken i utbrytningen av det internationellt inte erkända republiken Somaliland. Somali förklarade sig självständigt efter inbördeskriget som härjade i Somalia 1991. Somali basen ansluter kopplas till FAE bas som redan är i drift i Assab i Eritrea.

FAE: s Berbera – bas kritiserades av grannen Djibouti, som är värd för en kinesisk flottbas i hamnen i Obock och en amerikansk bas på Camp Lemonier, bredvid Djibouti-Amboulis internationella flygplats. Det fanns en tid då det var bara USA och Frankrike som höll sig med militärbaser i Afrikas horn. Med global strategisk omläggning, är det inte längre fallet. Frankrike fortsätter att upprätthålla en militär närvaro i Djibouti och Japan etablerade sin första militärbas utomlands på ett 12 hektar stort område intill den amerikanska basen på Camp Lemonier. Dessutom planerar den Djupa Staten i Saudi för en militärbas i Djibouti för att stödja en "folkmordskampanj" mot anti-saudiska styrkor i Jemen. Turkiet har också etablerat sin första militärbas i Afrika i den somaliska huvudstaden Mogadishu.

USA hade en gång ensamt ha fördelen av att ha en av de största baserna i Indiska oceanen på ön Diego Garcia i det brittiska territoriet i Indiska oceanen. Men amerikanerna har nu sällskap, utöver det plötsliga uppdykandet av militärbaser i Afrikas horn. Har Indien byggt flottbaser på öar i Seychellerna och i Agalegas skärgård, ett område av Mauritius som ligger 1000 kilometer norr om Mauritius. Indien har även en radar och signalspaningsanläggning i norra Madagaskar, nära Ambilobe och en marindepå i Muscat, Oman.

När vad som kan kallas «Trumpdoktrinen» träder i kraft, kommer liknande «styrkeförskjutningar» med nationer som traditionellt inte har fungerat militärt utanför sina egna lokala regioner, blir allt vanligare – trots den strategiskt enfaldiga tanken bakom detta. Frankrike har under en längre tid, haft en militärbas i Abu Dhabi, som är känd som Camp de la Paix. Fredens läger…

Singapore förhandlar för flygbasrättigheter, som ska användas främst för att utbilda singaporianska flygvapnets piloter vid Ohakea flygbasen i Nya Zeeland och vid Anderson Air Force Base på USA – territorium i Guam. Singapore har även utbildningsbaser i Townsville och Shoalwater Bay i Queensland, Australien. Det senaste beslaget av Hong Kongtullen av nio Terrex pansarfordon som återvände sjövägen från singaporianska-taiwanesiska militära samövningar i Taiwan, manövrar som inte har hållits sedan 1975, pekar på möjligheten till en permanent singaporiansk militär närvaro i Taiwan, även om Singapore erkänner endast Folkrepubliken Kina som enda regeringen i Kina.

Södra Stilla havet kan snart bli Afrikas horn och Indiska oceanen kommer att få se en rusning för att få etablera utländska flott och flygbaser. Kina är känt för att vara intresserade av sådana baser i länder som är stora mottagare av kinesiskt stöd, inklusive Fiji, Samoa, Tonga och Vanuatu. USA anser södra Stilla havet som en «amerikansk sjö,» men eftersom dess regionala surrogat, Australien och Nya Zeeland, nu söker sina egna nya strategiska relationer, bland andra statliga aktörer, däribland Japan, Indien, Ryssland, Tyskland, och Kanada, så kan de upprätta sin egen militära närvaro i regionen. Allt detta för att upprätthålla illusionen av att systemet fungerar som vanligt.

Om dollarvalutan skulle haverera?