En av de"enklaste" metoderna för att åstadkomma detta, är då givetvis att spräcka ZIONATO, något som i sin tur görs möjligt genom att "USA" inte lämnar erforderligt stöd till Turkiet i verksamheten kring Afrin, vilket naturligtvis kommer att få Ankara att gå i taket och skapa en hemmaopinion som legitimerar att Turkiet tar ut avståndet ytterligare och dessutom vidtar vidare utrensningar i de egna leden på grund av "lojalitetsproblem." En inte obetydlig del av den Turkiska armén har på grund av sin utbildning utsatts för starka "amerikanska" influenser.

Assad kan dock inte komma överens med kurderna med mindre än Kremls medgivande, då inte minst eftersom ryska liv på grund av hemmaopinionen inte kommer att kunna riskeras å andras vägnar. Den straffsparken aktar man sig av uppenbara skäl noga för.

Att Lavrov samtidigt lyfter närvarofrågan - med underliggande rättsliga grund - innebär dessutom ytterligare internationellt opinionsbildningsmässigt tryck mot den Djupa Statens intresse av närvaro.

De motstridiga kurdiska uppgifterna pekar dock på kurdisk partisering i en eller annan omfattning, vilket antyder att "överenskommelsen" inte fullt ut håller vad den ger uttryck för att innehålla. Att den uppgivet gjorda överenskommelsen, nära nog kan vara en opinionsbildningsmässig bluff, är därför en aspekt som inte helt kan uteslutas.

Oaktat vilket av som kommer att visa sig vara gällande, så är splittringen av ZIONATO och EU den långsiktiga målsättningen för de intressen som motverkar den Djupa Staten och därför kommer också Israel in i ekvationen.