Konspirera - Att Verka Utan Att Synas

2018-02-18

Bra att känna till om vår guldgrävarspänstiga historik, nu när det verkligen drar ihop sig!

Skall vi då gissa på att Warrens marionettskap och Allen Dulles väl etablerade makt inom den Djupa Staten, snart kommer i ljuset av verkligheten?

Warrenkommissionen fick alltså sitt namn från dess ordförande, dåvarande ordföranden i högsta domstolen Earl Warren. Övriga medlemmar i kommissionen var Allen Dulles (tidigare chef för CIA), Gerald Ford, Hale Boggs, John J. McCloy, Richard Russell samt John Sherman Cooper.

I detta finns det inte obetydliga kopplingar till Sverige.

Kanske någon nu kan ”gissa” varför Tage Erlander, sade så här i utrikesdeklarationen i mars 1959 där man meddelade att ”besöket i Sverige bör kunna bidra till att befästa det goda grannskapsförhållande, som består mellan oss och Sovjetunionen och som vi har all anledning att vårda oss om”….

För om Raoul Wallenberg var död redan, så var det ju inte hans liv som utgjorde frågan, inte sant?

Sedan blev ju som bekant Erlanders brev till Chrusjtjov ”lustigt” nog inte så väl mottaget.

I ett telegram av den 25 februari 1961 till Stockholm rapporterade Sohlman – vars lojaliteter syns å namnet – att Chrusjtjov (som gav bort Ukraina, vår anm..) vägrat läsa brevet och sagt att ”om ni tar upp detta spörsmål igen skulle jag lika gärna kunna fråga varför Carl XII angrep Peter I. Vad vore förklaringen till den svenska regeringens handlingssätt? Vilka motiv vore härvid vägledande för densamma? Goda kunde de ju ej vara.”

Erlander noterade i sin dagbok den 27 februari 1961 att
Chrusjtjov ”var till ytterlighet ohövlig mot Sohlman, beskyllde den svenska regeringen för att vilja dra sitt strå till stacken för att skärpa det kalla krig (som till avgörande del etablerades av det amerikanska utrikesdepartementet och det militärindustriella komplexets underrättelsetjänstkollektiv). ”Vårt problem blir nu, hur vi skall handlägga affären för att inte skadeverkningarna på vårt förhållande till Sovjetunionen skall bli helt omöjliga att reparera”

Så det var uppenbarligen så att den Djupa Staten i USA, Sovjetunionen och precis som i Sverige drevs av särintressen, inte sant?

Med avseende på ovan och vidare kunskapen om att det var dessa företagsintressen ovan bakom den Djupa staten som byggde upp Sovjetunionen (Ford stod i allt väsentligt för industrialiseringen), efter den revolution som man själva hade organiserat, regisserat och finansierat, kan kanske följande komma som en överraskning för några (svenskar)…

Marcus Wallenberg lade i slutet på andra världskriget fram ett förslag till kortfristig kredit från svenska banker som dock avvisades från sovjetisk sida.

Under 1944 råder det dock inget som helst tvivel om att det
fanns ett stort intresse hos det svenska näringslivet för ett kreditavtal.

Det stora problemet ansågs vara Sovjetunionens svala intresse
för handel med Sverige. Detta uttryckte man sig kunna förklara med att Sovjetunionen fick så fördelaktiga krediter från USA (som enligt Moodys i grunden alltså kontrollerades av…) och att landet nu var överlupet av krediterbjudanden. De svenska priserna var också i allmänhet alltför höga för att kunna vara attraktiva för sovjetiska köpare. Exportföreningen utövade påtryckningar på myndigheterna för att få dem att ”handla snabbt och tillräckligt storstilat”. Men som följer nedan så kommer det visa sig att problemet är ett annat. Det är Sauron själv – guldgrävarspänsten, den mentala kartan hos de som bestämmer egentligen.

Diskussionerna drog ut på tiden men i juni 1945 föreslog
Sovjetunionen en helt statlig kredit på 1 miljard kr med tio års löptid. Den svenska regeringen, som då fortfarande var en samlingsregering (precis som det kommer att bli nu), accepterade förslaget som grund för förhandlingar. Konkret
var det handelsminister Bertil Ohlin, som tillsammans med
Ernst Wigforss, tog detta beslut.

Så vi vet ju idag att Jacob Wallenberg redan 1934 hade deltagit i förhandlingarna om ett clearingavtal med Tyskland. Under kriget blev han alltså passande nog medlem av den delegation som förhandlade med Tyskland om krigshandeln.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang, men det säger ändå någonting om en geopolitisk signifikans ifråga.

Vad som dock i ljuset av verkligheten är mycket viktigt och betydelsefullt, är att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, då detta gav en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden från Tyskland. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla andra kommittéer ”händelsevis” bestod av, kommittéer som hade allt ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. ( Wallenberg, Dulles – dessa två återkommer nedan, Schacht, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Namnet Dulles dyker upp igen alltså tillsammans med Wallenberg…

Av heller knappast exakt en slump så var MLW även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalning), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid kvotering av naturresursleveranser i både köp och säljarled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de av krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep alltså både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige. Detta begrep alltså även familjen Dulles…

Att den materialistiskt sinnade Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan det alltså inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom turligt nog för sina egna filosofiskt materialistiskt orienterade intressen, även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som den som beskrivits även den infamöse Owen Young, vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således det enskilda vinstmaximeringssyftet.

Och så då därför, 1931-34, så var vår svenske galjonsfigur för guldgrävarspänsten – girigheten, Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning och terminologi, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först. Vilket skulle komma att gynna Wallenbergsfären, helt otippat naturligtvis.

Marcus Wallenberg fick lustigt nog ånyo en liknande ställning i förhållande till England. Under hösten 1939 fick han till och med överta ansvaret som delegationschef för handelsförhandlingarna med England….

Även under resten av kriget var Marcus Wallenberg en central
person i de handelsförhandlingar som fördes med såväl England som USA. Han spelade också en roll som förmedlare av kontakt mellan Finland och Sovjetunionen 1942 till 1944. Han hade nära kontakt med Alexandra Kollontaj som var en av individerna bakom planeringen av den Ryska revolutionen, som var Sovjetunionens sändebud i Stockholm 1930 -1945. Villa Kassman, den Ryska Revolutionen och det kalla krigets uppkomst och vem det gynnade, tänker vi då naturligtvis osökt på…

Inga svenska privatpersoner ”utnyttjades” därför i den svenska utrikespolitikens tjänst så flitigt som Jacob och Marcus Wallenberg – vars inblandning vida översteg det svenska politiska deltagandet. Deras insatser uppskattades naturligtvis lydigt högt av svenska regeringen – eller hur man nu skall uttrycka detta spektakel.

Teoretiskt sett så borde ju detta, alltså inom ramen för kulissen ha gjort det möjligt för bröderna Wallenberg att utnyttja sitt inflytande över politiska nyckelpersoner för att befria Raoul Wallenberg, men det ville man uppenbarligen inte riskera utfallet av. I verkligheten var det ju liksom aldrig någonsin aktuellt.

Visserligen kan man säkert allmänt i olika teatrala sammanhang hävda att det är olämpligt att blanda personliga, ekonomiska och politiska intressen, men Marcus Wallenberg hade å andra sidan under kriget minsann inte precis dragit sig för att blanda ihop sina olika roller. Då han var officiell handelsförhandlare och alltså företrädde svenska staten, drog han sig faktiskt absolut inte det allra minsta för att helt öppet gynna företag, i vilka Wallenbergs hade intressen, så vem som bestämmer, tjaeeee, det lämnar vi till läsaren att avgöra.

SÅ för att då börja knyta ihop allt detta till Ett:

Det finns inte bara så lite som mycket, som talar för att bröderna Wallenberg kunde ha fortsatt att utöva inflytande på Raoul Wallenberg-frågan även efter krigets slut. Möjligheterna härtill minskade dock på grund av den internationellt – inte i Sverige av naturliga skäl – uppmärksammade Boschaffären, vars kritiska fas inträdde 1945 – 1946. Och där, vid dessa förhandlingar, så försvarandes alltså bröderna Wallenberg av bröderna Dulles – varav den ene då var europachef för CIA – föregångaren OSS (Office of Stategic Services) och den andre (John Foster) sedemera blev amerikansk utrikesminister. Dessa herrar försvarade alltså bröderna Wallenberg mot anklagelser från USA och de allierade vid Safe Havenförhandlingarna. Är det någon som inte fattar detta nu?

Bakgrunden var dock utåt och till delar sådan, att den ovan beskrivna multinationella Boschkoncernen med säte i Tyskland under 1930-talet, sades frukta för att historien från första världskriget skulle upprepas. (Vi minns dock hur patenten för IG Farben redan låg under Svensk kontroll genom August von Knieriems försorg.) Då förlorade nämligen företaget sina utländska dotterbolag i de länder som var Tysklands fiender. Boschledningen försökte därför ”sälja” sina utländska bolag – till sig själv då på riktigt skall vi kanske tillägga för saken skull i detta – till ”utländska” ägare med rätt till återköp efter kriget. Man ville alltså ha icke-tyska bulvanägare till dotterbolagen. Carl Goerdeler, som var knuten till Boschkoncernen, kontaktade Jacob Wallenberg i frågan och SEB-gruppen köpte åtta Bosch-företag i neutrala länder, gissa varför Wallenberg nu när den Djupa Staten kollapsar, flyttar tillgångarna till Schweiz…

En mycket större affär då var dock att köpa 70 % av
aktiekapitalet i American Bosch Corporation (ABC) se Moodys – matrisen i ovan igen. I båda fallen utformades sken promemorior om att SEB-gruppen inte kunde sälja aktiemajoriteten till andra utan att Boschkoncernen skulle ha återköpsrätt.

Dessa promemorior var emellertid lustigt nog inte formellt bindande eftersom de inte var underskrivna och signerade. SÅ VEM var det egentligen som bestämde!

Den europeiska Bosch-affären avvecklades 1941 – 1943. I USA
blev problemen stora, eftersom de amerikanska myndigheterna betraktade alla tyskägda företag som redskap för den egentligen av Anglozionistiska Djupa Staten skapade ”nazismen”,vilken de i så fall tycks ha haft ”kusligt” begränsad förståelse för, särskilt avseende det funktionsmässigt strukturella ägandet. Men med avseende på Bröderna Dulles olika förehavanden i kombination med bröderna Wallenberg och funktionen av det militärindustriella komplexet inom den Djupa Staten, så blir allt ovillkorligt kontextuellt givet. De amerikanska myndigheterna misstänkte – i alla fall pliktskyldigt, men ändå i så fall med all rätt, att ägandeförhållandena i ABC möjligen inte var helsvenska – utan mer globalistiskt orienterade.

Att man från senat och kongress uttryckte att familjen Wallenberg räddats mer av det kalla krigets uppkomst än av förbättrad egen moral, kanske säger något det också ifråga om vilka som etablerade det kalla kriget och med vilket syfte som detta gjordes…

Amerikanska staten hade dock stort behov av de motorelektriska komponenter som ABC tillverkade, men ville att aktierna skulle försäljas till amerikanska medborgare.Just det, ville uppenbarligen inte familjen Wallenberg!

Wallenbergs hade ”förbundit” sig till Bosch att inte låta
detta ske. Istället skapades en ”voting trust” för ABC. Det innebar, att rösträtten för ABC-aktierna, för begränsad tid, överfördes till styrelseordföranden i ABC. Då USA drogs in i kriget i december 1941, genom att Japan utan att ha vad som ens skulle kunna misstas för att utgöra vidare strategisk planering, anföll Pearl Harbour blev det än viktigare att styrka att ABC verkligen var svensk-ägt, eftersom det annars kunde tas i beslag eller frysas som fientligt kopplad egendom. Som exempelvis blev fallet med familjen Bushs olika tillgångar.

Bosch ”tvingades” acceptera en omformulering av den tidigare uppgörelsen som innebar att man förklarade att äganderätten till ABC var bona fide svensk utan specialavtal.
Wallenbergs fick naturligtvis all lydig hjälp av svenska regeringen i detta arbete. I brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarades att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande.

Utrikesminister Christian Günther förklarade – alltså beskrivande nog redan då – för sin amerikanske kollega att han var övertygad om att Wallenbergs inte dolde något för regeringen i denna affär! Nu tänker vi genast på Lilljycke och Svetsarsteffe.

I samband med ockupationen av Tyskland fick emellertid den
amerikanska administrationen tillgång till av Sovjetunionen valda delar av Boschkoncernens arkiv i Stuttgart. De dokument som där återfanns fick Boschaffären att framstå i ett helt annat ljus. Där fanns promemorior som visade att Carl Goerdeler var rådgivare till Bosch-koncernen. Han var också anti-nazist och deltog i sammansvärjningen mot Hitler vilket ledde till hans avrättning i februari 1945.

Det svenska ägandet av Bosch-bolagen var endast avsett som
tillfälligt – det gäller ju att verka utan att synas och utpressning är alltid grunden. De svenska motsvarigheterna till dessa papper hade märkligt – för att inte säga direkt häpnadsväckande – nog förstörts precis som handlingar gällande det Svenska IG Farben, av SEB skall det väl också tilläggas för sakens skull. Det blev hur som helst helt uppenbart och tydligt att Wallenbergs bedrivit ett dubbelspel – minst – beroende på hur mycket någon kunde inse av detta.
.
Gentemot USA, hade det hävdats att ABC var svenskägt och att
avsikten på sikt var att sälja företaget till amerikanska medborgare. I förhållande till Bosch-företaget i Tyskland försökte man få det att framstå som att avsikten var att behålla tillräckligt med ABC-aktier så att moderbolaget skulle kunna återköpa dem efter kriget.

Wallenbergs ”hade inte heller” informerat svenska regeringen om alla turer i Boschaffären – som alltså utrikesminister Christian Günther ändå så beredvilligt gick i god för – laga efter läge kallas sådant beteende. Genom agerandet hade man ”lyckats få” stöd från svenska regeringen för att behålla ägandet i ABC.

Det amerikanska finansdepartementet förklarade Wallenbergs
som ”special blocked nationals” och ville svartlista dem och deras företag i alla allierade länder. Marcus Wallenberg tillbringade hösten 1945 i USA i förhör på det amerikanska finansdepartementet. Wallenbergs sökte även nu stöd hos den svenska regeringen. I oktober 1945 hade de utarbetat ett förslag till uttalande som de presenterade för den svenske ministern i Washington, Herman Eriksson.

I förslaget stod att banken och Wallenbergs hade det bästa rykte och att deras ord gällde också för den svenska regeringen. Eriksson hade varit brödernas viktigaste kontakt i regeringen under kriget men han vägrade i det anade ljuset från verkligheten att skriva under ett sådant uttalande. Hans hållning bekräftades sedan från UD, för vad det nu var värt, som fann Erikssons svar ”ägnade att tillrättalägga förhållandet mellan svenska myndigheter och dem”.

Boschaffären blev under våren 1946 en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de
amerikanska och svenska regeringarna upp om deblockering av
svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade” häpnadsväckande nog” i förlikning 1950, men uppgavs innebära en ”stor” ekonomisk förlust för Wallenbergs – som ändå slumpiskt nog blev de två de största redovisade profitörerna på WW2 – och det med valspråket att verka utan att synas. Den största ”förlusten” låg ändock i att Wallenbergs namn mer öppet kom att kopplas till det ”nazistiska” Tyskland.

Boschaffären kan betraktas som exempel på de ovillkorliga problem som med tiden uppstår då man blandar ekonomiska, politiska och privata roller bakom en fasad av demokrati i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

I ekonomiskt avseende är det ingen tvekan om att motivet till det omvända”bulvanägandet” var möjligheten att göra god vinst och att eliminera konkurrens. I geopolitiskt avseende kan konstateras att Wallenbergs inte instämde i den analys som innebar att tyskägda företag med automatik bidrog till nazismens sak, som alltså bara till sin grund kan ha varit en polariseringsskapande kuliss. Att de vågade hålla fast vid denna inställning under kriget måste betecknas som ”våghalsigt”, då det tidigt stod mycket klart att de allierade, särskilt USA, betraktade tyska företag som identiska med nazistiska företag. Så den Anglozionistiska Djupa Staten var alltså vad den var redan då.

Enligt allmän amerikansk politisk logik för tiden så bidrog alla tysk-ägda företag till den tyska krigföringen, så USA och Wall Street var redan då med på båten, till nazismens spridning och till att amerikanska liv gick förlorade.

Så hur kunde det då komma sig att Wallenbergs ägde aktier i det Tyska moderbolaget IG Farben, men ändå undgick åtal vid Nürnberg processerna, det rullar som sagt dit det lutar i ljuset av verkligheten.

Det var alltså ytterst Ivar Roth som i brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarade att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande.

Roth satt även i turistföreningen, precis som den där stollen med det aktuella Karolinska namnet Svenonius...

Sonen Lars Rooth (1921-2012) var ansvarig för Vatikanradions svenska sändningar.

Vad gäller Daweskommissionen med Wallenbergs och Dulles så satt alltså lustigt nog påvens finansexpert Nogara i denna och har man sett...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Avery_Dulles

28056795_10213566778818638_3114810138971446250_n.jpg

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram