Det blir fred i Mellanöstern, har vi sagt några gånger nu eftersom det är så det måste bli. Det kan inte bli på annat vis.
Några pro-kurdiska intressen uppger att Ryssland har förrått Afrinkurderna genom att dra ur sina fredsbevarande krafter innan den turkiska attacken började. Detta förefaller dock vara ett hyfsat missvisande uttalande. Låt oss titta på fakta.
Moskva anser att alla regioner väster om Eufrat bör vara under kontroll av den vanliga syriska armén, eftersom dessa områden tillhör Syrien - ett territoriellt sammanhängande land med en legitim regering. Ryssland hade bett kurderna i Afrin att interagera med Damaskus och tillåta dess reguljära armé in i området. De vägrade. Moskva är fortfarande redo att agera som medlare i förhandlingar om autonomi inom Syrien. Hittills har initiativet avvisats. Kurderna har föredragit USA som deras beskyddare. Nu är de på alldeles egen hand. De har "bäddat sin säng illa och nu måste de ligga i den. ".
Den amerikanska militären har inte försvarat kurderna i Afrin och har även hävdat att de inte betraktar dem som allierade i nivå med de kurder som är en del av SDF längre österut. Förenta staterna hävdar att kurderna i Afrin inte kämpade mot den islamiska staten (IS). MEN de här kurderna skyddade även Afrin och försvarade sitt land från att invaderas av i grunden Djupa Statenskapade-jihadi-militanter. Kanske har USA aldrig åtagit sig att försvara kurderna i Afrin, men det tog ansvaret för att skydda SDF i Manbij. Så vad händer nu? Det är möjligen inte lätt att förutsäga exakt i vilken tågordning utvecklingen kommer att löpa parallellt med någon noggrannhet, men vi kan överväga några potentiella scenarier.
Den turkiska Hürriyet Daily News rapporterade att USA och Turkiet är i samtal om sätt att de-eskalera konflikten. Natos biträdande generalsekreterare Rose Gottemoeller har bekräftat detta som faktum, men det är inte klart hur det skulle gå med offensiven som aviserats av Ankara för att ta landyta som innehas av SDF. Under alla omständigheter skulle det vara för politiskt förödmjukande för Washington i hemmaopinionen att ge efter för Turkiets efterfråga - intresse. Om USA inte skyddar sina kurdiska allierade, har det ingen anledning kvar till att bibehålla sin militära närvaro i Syrien. USA måste lämna landet, precis som Ryssland och Syrien har begärt. Det vet Donald Trump och han vet att Kurderna i Afrin bekämpade IS.
Ett annat potentiellt scenario skulle innefatta en bredare uppror av kurder som skulle omfatta Turkiet, Iran och Irak. Det skulle kunna omforma den regionala kartan. En sådan utveckling ligger kanske inte utanför möjligheten, men är och blir med tiden allt mindre trovärdig med avseende på att den Djupa Statens koordinerade inflytande alltmer har begränsats
En annan konsekvens - Nato sammanhållningen har redan undergrävts kraftigt över Mellanösternutvecklingen, nu när Turkiet och USA allt mer öppet stöder motsatta sidor. Om situationen fortsätter att försämras, kommer "USA" antingen att blinka först eller så kommer ge order om att Nato upphäver medlemskapet eller till och med utvisar Turkiet från den organisationen, åtminstone så länge president Erdogan är vid makten.
Detta skulle naturligtvis driva Ankara i riktning mot Moskva och Peking, om Turkiet skulle gå helt från Nato till Shanghai Samarbetsorganisationen så skulle det verka helt förödande för ZIONATOS militära strategiska trovärdighet i regionen - den skulle helt raseras. President Erdogan nämnde för övrigt som av en tillfällighet nyligen hur trött han var på hela EU-medlemsprocessen.
Ett politiskt nederlag i Europa för USA, som då samtidigt kan lämna Mellanöstern med bibehållen trovärdighet i hemmaopinionen är alltså det mest troliga resultatet - eftersom det är vad som eftersträvats i verkligheten. Washington måste utåt sett i opinionen betala för sin brist på en tydlig handlingsplan i Syrien och dess oförmåga att fullt ut förstå situationen - som beror på att "USA" numera består av två olika verkande intressen. Självklart har Washington ett problem och det sitter i den Djupa Staten. Landet står därför utåt sett inför ett annat och mycket svårt val.
Utåt sett för den politiska trovärdighetens skull, om USA avser att stanna i norra Syrien behöver det verkligen kurderna. Men om Amerika väljer sida med kurderna kommer det att förlora Turkiet. Det kan uteslutas från hela sitt möjliga deltagande i utvecklingen, eftersom USA är fientligt mot alla stora aktörer: den syriska regeringen; Ryssland; Iran; och Turkiet. Så om USA övergav kurderna, skulle det vara ett slag för dess politiska trovärdighet i Mellanöstern, inte minst med tanke på den nyligen splittrande Palestinafrågan över erkännandet av Jerusalem.
Sammanfattningsvis, det förefaller alltmer som att allt hänger ihop och att det dessutom är strategiskt planerat, alltså har varit i säck innan det kom i påse och att det är därför som det rullar dit som det lutar