"Den ökade tilltron beror på att det finns de i Sverige som gillar att republikanen Trump utmanar etablissemanget och agerar på ett sätt som bryter mot politiska traditioner."

Omskrivet kan detta uttryckas som att till och med i det mest Clintonsoroslojala - a.k.a mest imbecilla - landet på jorden, så börjar fler att öppet visa sitt misstroende mot den Djupa Staten och den institutionaliserade korruption som det så kallade samhället är grundat på.

Till och med svenskar börjar alltså förstå att de är förlorare i ett system vars mekaniska inneboende funktion för med sig att allt färre blir allt rikare på allt fler människors bekostnad!

Verksamheten för journalisten är att förstöra sanningen, att ljuga rakt, förvränga, att förtala, att knäböja vid foten av Mammon och att sälja sig själv, sitt land och mänskligheten, för sitt dagliga bröd. Vi är verktyg och vasaller för rika män bakom kulisserna. Vi är marionettdockor, de drar i trådarna, vi dansar; våra talanger, våra möjligheter och vårt liv tillhör dessa män. Vi är intellektuella prostituerade. ”
John Swinton, Chief editorial writer of the New York Times from 1860 to 1870.

I det exklusivpositiva och Clintonsoroslojalistiska lilla landet som verkar utan att synas, trots att den politiska adeln i princip oavkortat går vidare till ledande internationella positioner inom den finanspolitiska Anglozionisthegemonin, blir stämningen alltmer tryckt när det allmänna medvetna medvetandet nås av insikten av att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare.

Vår garanterat mest återkommande recitation är som bekant:

”Ture Nermans häfte på KB, om 1940 års män, synes därför återkommande behöva påminnas om igen och igen och inte minst i anledning av politikers tydliga moraliska resning och etiska handel, där uttrycks följande.

Dessa trevliga herrar som citat “Som disponerade över vårt folk och dess framtid, utan att det blev tillfrågat eller upplyst om sanningen”.

Känns det igen?

Eller som Publicistklubbens ordförande Ivar Överström, i en politisk debatt 1940 i andra kammaren, så vackert uttryckte detta, angående dåtidens presstitution och den upplysningsmässiga gärningen till maktens fromma.

”Vi Tidningsfolk vill ju inte undandra oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima och statsvårdande intressen.””

Vem som stiftar lagar med vilket syfte är en insikt som har börjat gnaga i folksjälens djup.

Med avseende på detta kan det ju nästan synas lite märkligt att några fortfarande kan bedra sig själva till att tro att vi verkligen befinner oss i Anglozionistoligarkins utmarker, för antingen är det ju så eller, säger eller, så är det ju helt enkelt inte på så vis, utan det är istället så att vi faktiskt utgör själva kärnan för den gamla exkluderingsentusiasmen och dess utveckling…?

…och kanske i så fall att det är just därför som vi hela tiden torgför oss själva just som en humanitär stormakt, vår uppenbara historiska tvivelaktigheter till trots och detta – inte så – märkligt nog under samma styrande finansiella oligarkis regi?

Kriget mot den sanning som beskriver verkligheten i Sverige? Ja, egentligen ingen tänkande människa – alltså någon som inte är förklädd exkluderingsfanatiker – kan väl vid denna sena tidpunkt i utvecklingen gärna med någon uppriktighet påstå att de ägardirektivstyrda medierna inte löper i etablissemangets rännarbanor, precis som de alltid har gjort under modern tid.

Om demokratins grund är en upplyst och medveten befolkning och dess verkliga syfte är att så många människor som möjligt skall kunna bestämma över sig själva, så blir att som Churchill då påstå att det är det minst dåliga statsskicket, någonting som innebär att man då antingen har förstått att det är själva dynamiken i den allmänna medvetandetillväxten som utgör den demokratiska utvecklingen, eller så innebär det att makten använder begreppet demokrati som en kuliss för att förleda människor till att tro att de har ett inflytande över sin egen situation, vilken egentligen dikteras av en styrande odemokratisk oligarkisk finansiell makt.

Efter att president Trump och den kampen mot den Djupa Staten kommit i en alltmer öppen dager, ja då började många att ställa sig frågan varför man överhuvudtaget röstar. Naturligtvis är det så att om detta hade varit någonting som verkligen spelade någon roll, så hade det inte förekommit några röstningsförfaranden överhuvudtaget och det är där den Anglozionistiska västvärlden nu befinner sig, vid vägskälet till den allmänna insikten om att allt hela tiden bara har varit en regisserad teater.

Inget folk är ju som bekant så förslavat som det folk som på oriktiga grunder tror att de är fria.

Så var någonstans den politiska adeln och de presstituerade befinner sig i detta lämnar inte mycket över till ifrågasättande, erkännandena, om än i någon mån fortfarande indirekta i all sin pinsamhet, är bevisligen nu både otaliga och uppenbara.

Räven och druvorna – i den svenska språkvårdens fall modellerat till rönnbär för att minska den allmänna förståelsen – är en av Aisopos fabler. En räv misslyckas att nå druvor som hänger högt upp på en vinranka. Räven förklarar sedan att den inte vill ha druvorna eftersom de nog inte är mogna, utan istället är sura.

Sensmoralen i berättelsen är att det är lätt att ringakta något man inte kan få med en nutida betydelse att då man misslyckats med något man föresatt sig, bortförklarar sitt tidigare engagemang för frågan med att man egentligen inte alls var intresserad från början (trots att det är uppenbart för alla inblandade att så inte är fallet).

Sagan är ett exempel på både kognitiv dissonans och språkvårdad svenskhet.