Vår formatering börjar vid tidpunkten för vår födelse. Även om de flesta av oss inte är medvetna om det, våra föräldrar och familjemedlemmar, påbörjar processen. Våra föräldrar har betingats före oss och alla deras ”inprogrammerade” traditioner förs vidare till oss utan att någon tänker på konsekvenserna. Hur ofta har du hört den ursäkten, ”Det är bara så det är, acceptera det!” ?

Det är allmänt accepterat att våra sen barndomen och i tidig vuxen ålder, är vår mest formativa och kära tid, den lyckliga barndomen och även är när vi är i vår primetime både intellektuellt och fysiskt. Historiskt sett tog människor fullt ansvar tidigare för att hantera sina egna liv, alltså mycket tidigare i livet än vad vi gör idag, en gång i tiden redan under vad vi numera anser som sen barndom. Det var en gång i tiden det, inte bara i sagans värld, så att 14 år gamla amiraler förde befäl – övervakade stora marina sjöstridskrafter. Engagemanget för äktenskap och bilda familj började mycket tidigare. Pionjärer reste ut för att upptäcka och befolka nya mystiska länder innan de nått tonåren.

Den mest stela och destruktiva formaterande effekten åläggs oss uppenbarligen därför också under vår skolgång, för vad vi blir skolade till - att vara där vi nu är. Att skolgång börjar tidigare och varar mycket längre än tidigare i historien är en del av den underliggande tanken i vår tillvaro idag och medan vi håller på att bli ”skolade” anses vi inte längre vara fullt vuxna - färdigformaterade - med ansvar och friheter som sådan vuxenstatus innebär, anledningen är pinsamt uppenbar för de som ids tänka efter det allra minsta.

Varför är det så? Kan det vara så att kontrollen i vårt samhälle är mycket mer strikt än någonsin tidigare? De som styr oss inser att ett uppror av ungdomar är den farligaste typen. Så det är bättre att minimera eventuell möjlig påverkan från människor i sina bästa år genom att hålla en allt längre status på ”barn” med liten möjlig tillgång till makt, till dess att de passerat långt förbi sina bästa år? Om folk hålls fångna i grottorna av ”slaveri” under sina bästa år, hur troligt är det att de då gör göra uppror när de är förbi sin primetime, särskilt om de är belastade med alltför stora skulder från sin utbildning?

Människor är dessutom mycket svårare att kontrollera om de bor i små kluster, överallt, samtidigt som de fäster liten eller ingen uppmärksamhet till MSM. Propagandisterna kan då inte längre skapa ett enda meddelande som motiv för hela flocken människor att agera på samma sätt, genom att sända sin bit av propaganda från en enda plats som når alla.

Propaganda fungerar visserligen fortfarande, men den måste anpassas på rätt sätt för att passa varje unik situation för att få konsekventa resultat. Om det inte finns någon central-sändning av budskapet så måste budskapet också tas till varje unik plats var för sig. Detta är numera en omöjlig situation för våra tidigare härskare och det är anledningen till att vi nu blir alltmer ifrågasättande.

Så är – blir – vi formaterade att tro att vi måste göra för att bli lyckliga:

Måste vi alltid vara i nära förhållande med andra människor.

Kräva godkännande bekräftelse av andra.

Tänka lika.

Tro att vi måste vara / är en del av ett lag utan individuell tankemässig suveränitet och enskild förmåga till upplevelse av känslor.

Bli isolerade känslomässigt från oss själva i nuet och varandra, även när vi packas ovanpå varandra, så bara samhället kan ge oss tröst. – fast vi mår allt sämre…

Hylla och åtrå specialiserad kunskap som resulterar i att bara kunna överleva som en del av detta ”urbana” team.

Önska OSS en ”morot” av belöning som bara kan ”vinnas”, till varje pris (?), och som kan presenteras publikt, den högsta bekräftelsen.

Vara beroende av centraliserade tjänster, särskilt energikällor.

Vara beroende av regeln om ”mänskliga” lagar för att skydda oss från varandra istället för att ha en egen moral - vilket är vad samhället måste byggas till sin grund på.

Den mest destruktiva formateringen sker alltså uppenbarligen i våra skolor, precis vid den tidpunkt när vi är som mest mottagliga för det, under vår uppväxt. Under den perioden har vi liten egen erfarenhet att jämföra med vad vi får höra och resa frågor om, gällande giltigheten av den utlärda ”sanning” som hänsynslöst straffar oss för att tvinga oss till att vara beroende av det kloka i andra i stället för vår egen intuition och förmåga till eftertanke kring denna.

Vi är så hänsynslöst styrda genom kognitiv formatering till att följa order, så att vi så småningom ska bli oförmögna att tänka för oss själva och bli beroende av den strukturella ”chefen” för att göra vårt eget individuella tänkande åt oss. Den intellektuella låda som vi har fastnat inuti definieras då av chefen - strukturen.

Specialisering i utbildning, samt att begränsa tillgången till information, är (uppdelning) avgörande för vår formatering. Om vi inte kan tänka själva, och bara förstår en del av pusslet, och är oförmögna att härleda eller intuitivt svara på okända frågor, är vi fångade i vårt beroende av andra. Vår egenmakt är då eliminerad.

Jag har träffat ett antal så kallade intellektuella som är extremt lysande inom sitt eget område - inom det etablerade samhället, men som bildligt talat kan inte knyta sina egna skosnören. Denna situation är naturligtvis idag ingen tillfällighet. Om bara den strukturella chefen har hela bilden, blir den strukturella chefen den enda som kan agera effektivt - i förhållande till sitt syfte. Alla andra blir då helt beroende av chefandet. Specialisering har absolut sin plats, men med en väl avrundad verktygslåda av livskunskap - visdom - är avgörande för individens frihet -själslig frihet – grundad på egen eftertanke, egenmakt.

Ingen är perfekt och alla kommer att göra misstag när man tänker själv, det är själva poängen med utveckling av sig själv. Misstag är därför ofta smärtsamma, men om man accepterar möjligheten att göra misstag och är villig att lära av dessa när man gör dem, kommer man så småningom att bli en mycket robust och kapabel person. Vad som inte bryter dig stärker dig i termer av visdomen mylla.

Om man är rädd för att göra fel så har man fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra chefer i det rådande samhället. Man kan fortfarande inte kan vara säker, men åtminstone kan man sedan skylla misstag på någon annan. DET beteendet skapar dock inte någon utpräglad anledning till eftertanke kring känslogrundande värderingar..

Jag har lärt mig mycket mer av mina misstag än av mina framgångar. Nu är jag väldigt tacksam för mina misstag, även om vissa var mycket smärtsamma att navigera sig igenom.