Skuld är skuld och skit är uppenbarligen skit antingen den befinner sig i så kallade folkvalda politikers munnar eller på banken.

Den hyper-rika finansiella globalist klassen, som äger våra politiska marionetter, står nu inför något som de ser som ett öde värre än döden: nämligen att bli fattiga!

Tror någon på allvar att dessa människor som har hela sin självkänsla manifesterad i sin yrkesroll och sina materiella attribut kommer att frivilligt och gå lugnt stilla över plankan, det tror inte jag. Jag tror faktiskt att de kommer att göra precis allt som står i deras makt för att sälja på oss betydelsen av bevarandet av deras rikedomar och deras rätt att plundra människor och länder, detta i namnet av.? ” Rädda banksystemet.”

Ett galet system där vi får betala ett allt högre ackumulerat pris för att få använda våra egna skulder som medel för att kunna bedriva handel med varor och tjänster, allt till de mycket girigas fördel.

Idag är därför hela banksystemet i Europa i mycket välförtjänt fara. Bankerna är högt belånade, och de har gjort enorma investeringar i lågränteobligationer utgivna av stater som är tekniskt insolventa, bankernas tillgångar i balansräkningarna är genomruttna eftersom de består av skulder som aldrig kommer att kunna betalas. Det finns alltså ingen som helst möjlighet att dessa obligationer - skyldigheter - någonsin kommer att kunna återbetalas. De var heller aldrig avsedda att återbetalas. De var utformade för att hålla skattebetalarna i alla europeiska länder i permanent träldom hos banksystemet.

Systemet med att bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, har alltid bara varit ett medel för ekonomisk makt, som har upprätthållits genom en polariserande teaterkuliss som kallats för demokrati, inom vilken människor inbillats att de har haft en slags real möjlighet att påverka och styra sin situation - trots att de inte har en aning om hur denna ser ut i verkligheten.

Men om demokrati innebär en upplyst och medveten befolkning, så kan nog ändå ingen ärligt uttrycka att den främst känner att vår politiska adels främsta gärning är upplysning om verkligheten. Det beror alltså på att vi aldrig har haft någon demokrati, ur något som helst perspektiv värt namnet, även om det säkert över tiden har funnits enstaka vällovliga ambitioner till detta.

De sista dagarna i ett krig, även informationskrig, är alltid de mest dödliga. Besegrade arméer som ser egen nytta gå förlorad hämnas sitt nederlag genom att begå meningslösa grymheter, vi har genom historien sett exempel på när hämndkänslor tar sig uttryck i förskyllan och detta drabbar trogna medarbetare som ur det perspektivet haft inget att avundas vad som begicks under Tredje riket.

Till slut så lämnar råttorna skeppet enskilt och nu befinner vi oss i den fas av kollapsen där de trogna medarbetarna ser sig alltmer lurade på sin nytta och därför kommer att bryta sin lojalitet mot helheten i det genomkorrupta systemet.

Nu kommer vi få se att när ljuset av verkligheten alltmer skingrar skuggornas dunkel, men ännu återstår några lager av lögner att skala av för att den giriga ruttna kärnan helt skall komma i dagen. Tro mig när jag säger att allt blir verkligen ett.

Det dilemma som har skapats av att enskilt skapade räntebelastade skulder utgör grunden för det allmänna betalningsmedlets struktur, alltså som det allmänna betalningsmedlet i samhället, det systemet kommer inom kort att tvingas försvinna, lika säkert som att gravitationen kommer att bestå. Eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på denna skuld som ligger utanför det skapade beloppet, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga gränsen, en alltför snabbt fallande förmåga för de produktva inkomsterna att betala av både skulderna och deras räntor. [ Vi har alltså redan för länge sedan passerat den gränsen ]

Våra maktstrukturer, både de öppna och dolda, kämpar nu med alla medel för att bromsa det naturlagsmässiga sönderfallet av det enskilt kontrollerade skuldbaserade systemet och tar i detta till alla möjliga opinionsbildande metoder som de kan, för att dra bort människors uppmärksamhet från denna fundamentala maktfunktions ovillkorliga haveri, eftersom systemet dessutom bygger på allmänhetens förtroende. Vilket alltså egentligen bara är en omskrivning för att allmänheten INTE vet vad den egentliga funktionen innebär för någonting, allmänheten bara tror någonting.

Givetvis skulle ingen med en IQ större än skonummer egentligen tycka att det är rimligt att enskilda intressen skapar betalningsmedlet ur ingenting och lånar ut det till en kostnad av ränta, samtidigt som alla andra för evigt måste prestera allt mer – och – eller – leva allt fattigare, för att kunna upprätthålla detta system, som innebär att allt fler blir allt fattigare för att allt färre skall kunna bli allt rikare.

”Social instabilitet förstör inte kapital, den avslöjar bara i vilken utsträckning kapitalet tidigare har förstörts av dess svek i form av hopplöst improduktiva arbeten”, sade John Mills 1867.

Panik var det ord som används på den tiden för att beskriva recessioner och depressioner. En känd ränteparasit och penningmånglare sa det på detta sätt: ”När tidvattnet går ut kan du ta reda på vem det är som har som simmat naken.”