Att detta ändå alltså har varit fallet sedan stenåldersgrottornas mörka dagar kan ju knappast ses som en ursäkt, även om det hela uppenbarligen mycket enkelt kan förklaras i ljuset av verkligheten. Men att idag låta bli att reagera mot de rådande tingens ordning i ljuset av verkligheten och den information som nu ligger öppen framför oss alla är alltså inte särskilt smart. Vi kan inte låta stenålderstänkande verka ledande i ett intellektuellt emotionellt modernt samhälle. Detta system är dömt att misslyckas och konsekvenserna av människors utveckling av det allmänna medvetna medvetandet i förhållande till fördelningen av det materiella välståndet, kommer ovillkorligen att ta sin tribut nu.

Jag blir därav närmast uttråkad till tårar av alla dessa människor som skriker om att vi skall förändra tillvaron till ett samhälle som reglerande bas för en utveckling där det egentligen bara är de själva som individer som utgör de mer gynnade människorna. Där alltså just de själva istället ges utrymmet, en slags andra chans i förhållande till sina egna värderingar, för sin egen större materiella nyttomaximering. De förefaller vilja skrika att vi skall göra om alltihop ännu en gång, springa ytterligare en tid till i samma enfaldiga ekorrhjul, men alltså bara med andra människor som främsta nyttotagare, de själva.

Det främsta hindret i tillvaron för dessa människor och deras egen utveckling förefaller vara begränsningarna av den egna materiella nyttomaximeringen och därför är det ju också just dessa begränsningar, som adresseras som ett problem. De förefaller alltså vilja ha några former av gemensamma betingande grunder för någonting som skall utgöra ett samhälle, men hur dessa skall organiseras eller administreras för att verka till allas bästa, synes milt uttryckt något oklart. Jag får alltså intrycket av att dessa människor förespråkar individualism främst till stöd för sin egen oförändrade självbetraktelse.

Det hörs mera sällan argument om att människors utveckling är ett ledande behov för att ta oss ur grottornas försörjningsbaserade materialistiska tankesätt, däremot så hörs inte så sällan argument om att alla har rätt att vara hur psykosocialt dumma de vill, detta dessutom i direkt kontradiktion med det lika anförda begreppet att någons frihet slutar där andras börjar! Man tar sig för pannan.

Och sedan kommer ju som alltid den gamla vanliga ryggmärgsreflexbetingade retoriska hållningen i den polariserande kulissen, med alla sina vulgärargument i form av ismer, men det kan vi lämna åt sidan i detta.

Men givetvis så finns det även människor som inte alls reflekterar över dessa fundamentala betingelser och som på allvar tror att det verkligen leder till en lyckad samvaro att människor främst agerar med egennytta som ledande drivkraft, men jag tror därför inte på varken dödsstraff eller skampåle som främsta terapimetod för att utveckla samhället - jag tror på förlåtelse vilket kräver att individen kan utvecklas. Jag tror på ljuset av upplysning och att altruism garanterad av transparens måste verka ledande till vidare ledning och upplysning för den allmänna medvetna medvetandetillväxt som skapar en tillräckligt medveten och upplyst befolkning.