Jag har aldrig varit mer säker på mänsklighetens förmåga att slutligen kasta av sig de mentala kedjor som binder till bojorna. Men (och det finns alltid ett ”men”) detta kan endast åstadkommas med hjälp av kraftigt desinficerande upplysning till medveten medvetenhet och förståelse.

Detta uppnås vanligen genom självreflektion till större medveten medvetenhet och så småningom större självförståelse. En vanlig missuppfattning bland många är att den allmänna befolkningen inte är intelligent nog att bli medveten och upplyst - det är fel eftersom alla kan utvecklas och ingen kan veta exakt hur mycket. Uppvaknande – processen har ingenting att göra med vårt IQ och allt att göra med vår EQ eller Emotional Quotient - förståelse för våra egna känslogrundande värderingar. Vår förmåga att känna känslor och vilka värderingsgrunder som dessa känslor vilar på.

Om vi kan bli beroende av rädsla och narcissistiska blickar till att vara självdestruktiva, så kan vi uppmuntras till att vara mer känslomässigt och själsligt medvetet medvetna, så länge vi inte främst ser till våra ”idé - ologiska - chefer” för vägledning, utan istället verkligen ser till oss själva i vår egen upplevelse. I själva verket får vi inte överlåta ansvaret för vårt eget själsliga välbefinnande till andra, för det är helt enkelt bara en inbjudan till att manipulera och utpressa oss, eftersom det bara är vi själva som kan utgöra vår egen upplevelse. Vi måste förstå varför vi känner vad vi känner och på vilka grunder som dessa känslor etableras.

Det finns ingen enkel lösning, ingen magisk knapp att trycka på som gör allt bättre på ett ögonblick, som tillåter oss att gå tillbaka till vårt bekväma lätt - van - sinne. I slutändan är vår egen unika resa en djupt personlig och individuell erfarenhet och medan riktningen är klar, så måste den vägen anpassas av varje resande.

Det finns inget mjukare eller enklare sätt, ingen genväg genom en labyrint och ingen annan för att gå vägen åt oss. Jag och andra vet detta på grund av långa och ibland svåra personliga erfarenheter för att själv övervinna hinder som rest sig och som placerats där av kultur och annat, av mig själv. Jag och andra har provat alla vägar man skulle kunna tänka sig, innan det slutligen landade på den enda väg som fanns att hitta med en utgång som leder till utveckling och önskad förändring. Bara det borde uppmuntra många eftersom tills för några år sedan trodde inte särskilt många ens att det fanns en väg ut. Men det gör det.

Det blir dessutom allt mindre ensamt med tiden eftersom många människor pratar med varandra och då tycker att det är mindre hopplöst. Frågan (i många ögon åtminstone) är därför inte längre om vi kan rädda oss själva, utan vad som utgör den process som måste följas för att göra de bestående förändringar som behövs för att inte bara överleva utan för att även växa och blomstra. Vantolka nu inte vad jag säger, det kommer att kosta smärta - lidande - oavsett vad någon gör eller inte gör, eftersom vi är där vi nu är. Men det finns smärta under läkning och smärta under förstörelse och vi har ett val.

Svaren är bedrägligt enkla, vilket gör det svårt för de flesta att acceptera dem, när vi har betingats att tro att komplexiteten kräver komplexa lösningar. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Komplexiteten är ett verktyg för att gömma det uppenbara. När man finner att man har grävt sig för djupt ner i ett hål, är den första regeln som bör följas att sluta gräva. Men eftersom vi har tränat hela livet på att gräva, så är detta vad vi gör, det är nästan kätteri att ens fundera på göra något annat. Med tanke på hur snäv vår syn är på materiella fördelar som många väljer, så borde ” vi andra” verkligen ifrågasätta allt som vi själva ”tror” när vi väl har slutat gräva och börjat att leta efter en väg ut genom att förändra våra känslogrundade värderingar..

Jag försäkrar er med absolut säkerhet att jag inte har alla svar. Men jag kan också försäkra er med lika stor säkerhet att vi aldrig hittar svar förrän de frågor som verkligen betyder något inte bara adresseras och undersökts, utan att detta görs ärligt och öppet mot oss själva. Självbedrägeriet är den lögn som djävulen har lättast att gömma sig bakom i oss själva - att acceptera vår egen ofullkomligt, att ge självförlåtelse. Att omfamna sitt eget behov av lidande för att utvecklas.

I en värld som har blivit vansinnig, kommer sansad eftertanke inte omfamnas eller förkroppsligas förrän det att vi granskar vår egen galenskap - att vara utom sig. Annars kommer allt vi gör bara att verka narkotiskt lugnande på det vilda odjuret inom oss till denna cykel tar slut och nästa större cykel av galenskapens lögner börjar, som för med sig nästa varv av mänsklighetens förgörelse av sig själv. Även om man kan klaga över att kraven är för mycket för oss att hantera, att problemen är för stora och maktens befogenheter är för starka, så anser jag att detta bara kan visas just på det här sättet, eftersom vi ser frågan med att förändra och utveckla oss själva som ett så stort problem. Detta är en helt uppenbar illusion.

Jag ska därför också vara den första att erkänna att jag ibland ändå älskar den falskt varma känslan av att få mina egna fördomar bekräftade. Ur mitt eget perspektiv, som av den så kallade franska synvinkeln, så kommer min bekräftelsestroke oftast av att läsa att andra likasinnade människor har nått liknande slutsatser som mina egna, efter att ha gått olika vägar. Sällan… får jag därför positiv bekräftelse från de traditionella medierna, inte heller skulle jag någonsin mer kunna räkna med att få det. Man måste läsa mellan raderna när man tagit del av innehållet i ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedier om deras egentliga avsikt och mening bakom den offentliga propagandan.

Det är en sak att diskutera bland vänner, grannar och alternativa medier, den potentiellt revolutionerande idén om att makthegemonin inte har några rättsliga kläder värda det moraliska namnet. Det vore en helt annan sak om en av hegemonins domare i Högsta domstolen säger att det är så med hög röst. I Sverige kan detta aldrig hända! Men visst, det vore en nåd att stilla bedja om för livet, eftersom rättsväsendet inte är ett instrument för staten som behöver bli omvalt, det skulle räcka att någon där bara är riktigt intresserad av att samhället skall vara moraliskt demokratiskt betingat och därmed att all makt skall utgå ifrån folket.

Jag brukar säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det tar hand om sina svagaste medborgare. Jag skall kanske ändra det vill att säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det följer sina egna lagar, som i verkligheten borde ha införts för att skydda sina svagaste medborgare, under tider av politisk ekonomisk stress eller krig.

Den moraliska fasad som utgör den ”tro” på att Sverige följer en högre standard, en i allt svensk, däribland ”grundlagen”, är nu inte bara sönder, utan den var uppenbarligen aldrig avsedd för någonting annat än att verka som en kuliss ….. utom förstås när det var praktiskt för dem som höll i regin, och för närvarande håller i den, den verkliga makten i Sverige i dessa dagar, den ekonomiska / militärindustriella / företagandemakten inklusive megabankerna och deras kulisskapande idiotsavant, Riksbanken - den Djupa Staten!