Man kan nästan undra om någon katastrofal händelse eller något slags trauma som upplevdes av våra förfäder för tusentals år sedan, slungade vårt ego framåt i oss själva från sin tidigare reservstatus som akutchef försatt i bakomliggande beredskapsläge, till att bli den främre och ledande funktionen på vägen till fördumning - vårt själsliga Pandemonium?

Det är inte bra att gräva sig djupare ner i den ensamma girighetens brunnar, allra minst om man vill komma därifrån eller ha sällskap.

Förnöjsamhet är väl inte riktigt det begrepp som främst är känt för att beskriva den svenska folksjälen, vilket däremot avundsjuka inte sällan uttryckts göra.

Det verkar nu vara mer eller mindre klart att jordens biologiska system har skadats allvarligt, eftersom vi själva (vårt ego) inte samarbetar med naturen eller vår utvecklade förmåga till djupare, mer varaktiga känslor grundade på en känslomässigt allt bättre verklighetsbaserad värdegrund. Vi kämpar nu istället på allt hårdare för att kunna bli allt mer olyckliga och mer utom oss själva - allt tommare inuti.

Vårt vansinne verkar inte precis tjäna våra ultimata evolutionära syften, även om det numera helt säkert finns gott om människor som kommer att hävda att människan bara beter sig helt naturligt och normalt. Precis som vore människan gud istället för bara en del av alltet och att syftet med livet är inte själva livet utan att så snabbt som möjligt dö ifrån livet - men då finns det ju rimligtvis mer effektiva sätt att förkorta livet på, oavsett vilken omfattning som avses. För trots allt så är ju ett liv utan känslor utan mening.

Ironiskt nog, vansinnigt, har vi övertygat oss själva om att vi är som mest normala när våra handlingar bäst kan beskrivas som att vi själva alltmer kommer till att rusa allt snabbare på ett upplopp som slutar med en vägg av sten. Ju större smäll när vi slår i väggen, desto bättre. Allt fler har också därför faktiskt börjat att dra slutsatsen att vår filosofiska materialism är direkt relaterad till vårt egoistiska sinne och att den vägen är kommen till sin ände till grund för samhällsutvecklingen. Den sträcker sig bara till individens biologiska överlevnad och sedan blir den bara destruktiv för alla på lång sikt.

Egot är själviskt och utgör en del av självet, som i sin tur är en ögonblicksbild av själen - som är en dynamisk sekvens som kallas för det mänskliga själsliga livet - vår egen förändring i våra känslogrundande värderingar. Om självet är statiskt så har själens dynamik avstannat och tomheten breder ut sig inuti individen eftersom en förväntan alltid redan har intecknat känsloupplevelsen på förhand. Själen är vår egen förändring och utveckling och förväntningar är bara vad de är.

Men man kan också undra om sekvensen i ovan inte har varit tvärtom, alltså helt utan en sådan traumatiserande händelse, men som ledde till att vissa mänskliga kulturer ändå blev mer materialistiska, genom att allt bara rullade på längs en given riktning utan tillräcklig vidare enskild eftertanke, under de senaste tre eller fyra tusen åren i takt med exempelvis den teknologiska utvecklingen. Alltså att människor blev allt mer och mer själsligt förgiftade - ihåliga och sjuka av en växande självcentrerad filosofisk materialistisk livsstil, att vansinnet betingades som en kognitiv socialpsykologisk formatering som förstärkte sig själv över tiden i och med utvecklingen, att begäret stegrades med tillgången i ljuset av en bristande eftertanke.

En omättlighet - omåttlighet - i grunden alltså betingad av bristande känslomässig självförståelse, båda alltså ovillkorligt växande för alltid, till dess att den växande inneboende tomheten inte längre kan inneslutas och individen kollapsar i depression för att jämna ut det innevarande undertrycket.

Med hänsyn till denna diskussion, så kan vi därför anta att filosofisk materialismen som mänsklig strävan är ytterst ohälsosam för människor utifrån en rad av olika orsaker, vilket är en beskrivning som utan någon som helst tvekan är rätt.

Om inte annat så skulle ju annars det rationella egot givetvis istället se detta filosofiskt materialistiska strävande ”tillstånd” som en slags kontinuerligt varande nödsituation, som verkligen kräver att det omättliga egot blir till ledande front för att ”rädda” vårt medvetna medvetande från vansinne och vår kropp från oss själva genom att skydda oss från våra mest destruktiva tendenser så att vi kan bli ensamma kvar på jorden - trots att då bara en individ kan bli kvar och alla tror sig vara just denna individ. Men så är det ju alltså uppenbarligen inte, så vi beter oss följdriktigt, milt uttryckt, både irrationellt på alltmer kort sikt och långsiktigt logiskt inkonsekvent.

Detta skulle kunna liknas vid att vårt immunförsvar skenar i blindo för att skydda kroppen från allt som det tror är gifter som kommer in i kroppen, oavsett om vi inte alls eller av misstag eller avsiktligt intagit toxinerna. Immunförsvaret (egot) skyddar sig själv genom att skydda värden och tar nu inga risker, vilket betyder att skydda oss mot allt. Utan värdkroppen, så har immunsystemet (egot) ingen funktion eller förmåga att existera, så det försvarar oss från alla möjliga och logiskt omöjliga attacker hela tiden, mot vad som tas för självmordsattacker av oss mot oss själva, antingen individuellt eller kollektivt. Så vi blir sittande känslokalla inväntande den död som likafullt kommer ändå till oss alla.

Men ingen tror längre på allvar att den globala elitens materialism bygger på deras verkliga behov för sin egen biologiska överlevnad och där spricker sagans trovärdighet. Människan tar nu därför ett steg i utvecklingen, eftersom självbedrägeriets trovärdighet faller i ljuset av verkligheten.

Att hela samhällen idag är byggda på denna konkurrerande filosofiska materiella strävan som fundament, förefaller därför egentligen för alltfler människor, nu vara inte mindre än närmast obegripligt. Hur kan ett sam - verkande som funktion som ett samhälle anses långsiktigt hållbart om det rent mekaniskt funktionsmässigt bygger på konkurrens - tävlan, eliminering?

Det "ledande" politiska ansvarstagandet från etablissemanget förefaller bara få ett allt skarpare sken av löje och ren intellektuell lyteskomik omkring sig, när alltmer blir uppenbart baklänges samt upp och ner i ljuset av verkligheten. Alltfler saker bara förefaller att vara någonting, medan allt färre saker egentligen är vad de har förefallit vara, när informationsrörligheten bringar ljus till verkligheten. Även till djupen av oss själva och vad som döljer sig bakom våra känslogrundande tankar - vår själ.