Eftersom USA och EU båda är anhängare av regimen i Tirana och ockupationsregimen i Pristina, är detta ett annat område där Turkiet har stora motsättningar med sina tidigare västliga allierade.

Den sammanlagda effekten av allt detta innebär att Turkiet i allt högre grad anser att landet har mycket att vinna och lite att förlora genom att ta ett "öst" och "söderut" perspektiv när det gäller geopolitiska anpassningar.

Med tanke på krisen i Palestina har Turkiets goda förbindelser med Iran och Irans president Hassan Rouhanis entusiastiska deltagande vid den senaste OIC-konferensen i Istanbul, inneburit att Iran i praktiken är ledare för Shi'a-åsikterna om Palestina medan Turkiet har tagit ledningen i frågan bland sunnimuslimer.

Turkiets goda förbindelser med Ryssland kompenserar vidare det som Turkiet en gång fick härrörande från sina nära förbindelser med USA.

Medan ryska tjänstemän har klargjort att Moskva intar en mer neutral linje i Palestina-krisen än Turkiet, så respekterar Rysslands rollen för Turkiet som en muslimsk majoritetsstat till att tala i frågan. Ankara är inte bundet av en rysk position på det sätt som USA försöker binda sina allierade till en ensidig position i linje med amerikanska tjänstemäns i den Djupa Staten. Erdogan uppskattar uppenbarligen skillnaden och agerar därefter.

Medan många underskattar Erdogans långsiktiga hållning i frågan, så innebär justeringen av geopolitiska realiteter i regionen att Erdogan nu har möjlighet att göra mot Saudiarabien och Israel vad han redan i stor utsträckning gjorde mot USA och Israel över kurdiska problem.

Erdogans nya globala allierade kommer inte att försöka hindra honom från att tala ut och till och med ta till proportionella åtgärder inom dessa områden. När det gäller Iran kommer ledarna i Teheran bara att vara alltför glada över att ha förvärvat en ny handels- och säkerhetspartner i Turkiet. Det talar för Palestina, som i årtionden varit en stor iransk röd linje.