Kurdiskt Val

2017-12-06

När USA: s president Trump lovade den turkiska presidenten Erdogan att Washington inte längre skulle skicka vapen till kurdiska miliser i Syrien, var det många som ifrågasatte den turkiska utrikesministern som tillkännagav Trumps löfte för världen och som tvivlade på Amerikas "uppriktighet". Uttalanden från både amerikanska och kurdiska tjänstemän efter uttalandet av den turkiska utrikesministern har bara ökat det misstroendet.
Den korta förbättrade sambandet mellan Turkiet och USA, som härrörde från telefonsamtalet, var i bästa fall en 48-timmarsperiod när tyst skepticism ersattes av skrämmande anti-amerikanska uttalanden från höga turkiska tjänstemän, däribland president Erdogan. Den korta repris-smekmånaden är nu över för den Djupa Statens regi.
Eftersom Turkiet utåt sett klart har bestämt sig för att "Donald Trumps" "löfte" i bästa fall var ofullständigt och annars en total lögn, så har Erdogan precis slagit tillbaka mot USA på flera opinionsbildningsmässiga fronter, ifrån anklagelser om att stödja den hatade och olagliga Fethullah Gulens Terrorist Organisation (FETO), till att utöva godtycklig rättvisa mot turkar i Amerikanska domstolar och att hota Turkiet över dess fullt lagliga förbindelser med Iran - och det är ändå bara några av punkterna.
Medan Turkiet känner sig "förrådda" av USA - alltså den den Djupa Staten, som fortfarande "beväpnar" kurderna, känner sig kurderna själva naturligtvis förråda av en amerikansk statsförvaltning, det går ju inte att veta säkert vilken del som vilken människa spelar för i detta, som öppet spelar snabbt och godtyckligt med en allians som tydligen mest är en bekvämlighet för den Djupa Staten i USA, snarare än en av någon verklig mening eller av allmänt rättvisande syfte.
På grund av detta har många vänsterkurder sökt efter sina kollektiva rötter och kommer ihåg en Sovjetunion som var allmänt stödjande och ett modernt Ryssland som, samtidigt som det inte stödde kurdisk etnationalism, alltid har varit begränsad (ibland överraskande så) i att fördöma kurdiska rörelser vars existenser föregick den olagliga amerikanska invasionen av Syrien. Kreml vet vad den Djupa Staten är för någonting, men det gjorde uppenbarligen inte alltid alla kurder.
Sammanfattningsvis har kurderna lärt sig vad alla entiteter i Mellanöstern har lärt sig: Ryssland gör vad det säger och USA gör det inte eftersom det har varit den Djupa Statens agenda som har verkat ledande.
Efter att tidigare offentligt ha avvisat tanken på att bilda ett autonomt nationellt land, efter att ha bevittnat krossningen av irakiska kurder genom irakiska väpnade styrkor, med det politiska stödet från både Iran och Turkiet, inser de syriska kurderna att de inte kan åstadkomma någon radikal secession ensamma, betyder Trumps telefonsamtal att USA kan överge de syriska kurderna lika lätt som Washington övergav irakiska kurder, alltså i det ögonblick som de anser att kurdiska ambitioner inte är i linje med den verkliga amerikanska ambitioner - som ligger utanför den Djupa Statens agenda.
Dessutom är kurdiska regioner i Syrien generellt sett belägna långt bortom de definierade möjligheterna av israelisk aggression. Därför är de syriska kurdernas Zionistiska allierade av liten praktisk användning, särskilt i ljuset av Turkiets påtagligt snabbt nu försämrade förhållande till den israeliska regimen.
Turkiet neutraliserar kurderna på ena sidan, medan i öster gör Ryssland samma sak genom kompromiss och överenskommelse. Slutresultatet är att syriska kurderna kommer att vara mindre benägna att förespråka en radikal position, eftersom de vet att de kan hamna på nollstöd om de insisterar på en sådan position. Med andra ord, om valet står mellan överlevnad utan extremism genom Ryssland eller förintelse genom att möta Turkiet utan hjälp från USA, blir valet en självklarhet, särskilt om syriska kurder är medvetna om det irakiska exemplet, vilket de verkligen är.
En av Trumpadministrationens mest framträdande men uppenbart falska rationaliseringar för att olagligt upprätthålla en ockupationsstyrka i Syrien är att "stödja kurderna". Kurderna vet nu att USA inte har kurdernas "intressen" i sinnet, eftersom allt som krävdes var ett telefonsamtal från den turkiska presidenten, för att USA skulle förklara att kurderna inte längre skulle beväpnas.