Egypten Idag

2017-12-01

Tel Aviv vill inte riskera Rysslands vrede genom att provocera fram nya stora konflikter med sina grannar - det blir alldeles för öppet - uppenbart. Därför har regimen i allt högre grad vänt sig till terroristfinansierade proxykrig i stället för direkt militärt engagemang.
Ett mer självständigt Egypten skulle kunna återvända till en mer balanserad politik mot Palestina, något som irriterar både ockupanten och den Djupa Staten i Saudiarabien, men som är nödvändigt om någon varaktig fred ska uppnås för Palestina.
Ett Egypten som har stått närmare Palestina har invaderats och ockuperats av Israel tidigare - med sikte på utvidgad kontroll över strategiska naturresursflöden- Suezkanalen och Sinai. Närvaron av ryska stridsflygplan i Egypten kan tjäna till att avskräcka från ett nytt sådant drag om relationerna mellan Kairo och Tel Aviv skulle komma att försämras över den kommande utvecklingen gällande Palestina.
Att Ryssland och Egypten därför närmar sig varandra ännu mer är knappast något som andra utom svenskar har missat vid det här laget.
Under Nasser-tiden var Egypten det obestridda ledarlandet för den arabiska världen och det bredare Mellanöstern. Det var av betydelse för geopolitiskt ledarskap, militär styrka och ekonomi för andra länder att först tittade på Kairo gällande alla frågor som rör pan-arabiska frågeställningar.
Idag är Egyptens ställning mycket svagare, även om Egypten är oerhört viktigt som den mest befolkade arabiska staten. Under president Abdel-Fattah el-Sissi har Egypten återställt en sekulär regering efter en kort period av att bli fängslat av en muslimsk brödraskapsordning. Terroristgruppen är återigen olaglig i Egypten.
Sedan 2013, då Egypten återupptog normalitet i regeringen, har Kairo dock föga förvånande, ändå blivit alltför beroende av Saudiarabiens investeringar eftersom korruption går mycket snabbt att etablera. Trots detta så visar därför Egypten också fortfarande en viss grad av geopolitiskt oberoende gällande frågor som exempelvis Libanon. Kairo vägrade senast att ansluta sig till Saudiarabien i att sanktionera Hizbollah, vilket var mycket utmanande för Riyadh.
Men som vi beskrev tidigare så är den Djupa Statens handlingsfrihet alltmer beskuren.
" Då ISrael rimligtvis nu har fullt klart för sig att situationen i Lebanon och Syrien bara kommer att rulla dit som det lutar och att vägtransportsträckningen Teheran - Baghdad - Damaskus - Beirut nu är i princip etablerad och kontrollerad, så har ISrael också rätt begränsat med möjligheter till utökad naturresursflödeskontroll - som geopolitiskt strategiskt verktyg för den Djupa Statens räkning.
Alltså Sinai:
Mamlukerna i Egypten kontrollerade Sinaihalvön mellan 1260 och 1518, då den osmanska sultanen Selim I förgjorde dem vid slagen vid Marj Dabiq och al-Raydaniyya. Från då fram till tidiga 1900-talet var Sinaihalvön under Osmanska rikets kontroll. 1906 blev det en del av det brittiskstyrda Egypten, då osmanerna gav efter för det brittiska trycket att få området. Gränsen som britterna skapade går i en nästan rak linje från Rafah vid Medelhavet till Taba i Aqababukten. Den här gränsen är idag gräns mellan Israel och Egypten.
1948 passerade egyptiska trupper genom Sinaihalvön på sin väg för att invadera den nyskapade staten Israel, som skapats för genom ett FN-beslut att dela landet mellan judar och araber. Under 1948 års arab-israeliska krig trängde israeliska trupper in i den nordöstra hörnan av Sinaihalvön, men drog sig tillbaka kort därpå efter påtryckningar från Storbritannien och USA. Enligt fredsavtalet från 1949 behölls Sinaihalvön under egyptisk kontroll, men delar av den demilitariserades.
1956 utnyttjade Egypten sin kontroll över Sinaihalvön för att införa en blockad mot hamnen i den israeliska staden Eilat. Följt av detta invaderade Israel, med stöd från Storbritannien och Frankrike (vilka ville återta kontrollen över Suezkanalen) Sinaihalvön, och tog kontroll över hela halvön på ett par dagar. Flera månader senare drog Israel tillbaka sina trupper från halvön, efter kraftiga påtryckningar från USA och Sovjetunionen. Efter detta stationerades FN-trupper (UNEF) på halvön för att förhindra eventuella framtida ockuperingar av den.
1967 förstärkte Egypten sin militära kontroll över Sinaihalvön, förnyade blockaden över Eilat, och beordrade den 16 maj att UNEF skulle lämna halvön omedelbart.
Som svar på detta (omdiskuterat) startade Israel sexdagarskriget som ledde till att den egyptiska armén besegrades, och Israel erövrade hela halvön. Suezkanalen, som därmed kontrollerades av Israel, stängdes.
Under Yom Kippur-kriget byggde egyptiska trupper pontonbroar över Suezkanalen och stormade den starka Bar-Lev-linjen för att ta kontroll över det mesta av den östra stranden, som består av mark 20 kilometer in i Sinaihalvön. Kriget slutade med trupper från båda länderna på båda sidor om kanalen. Israel drog senare tillbaka sina trupper från den västra delen av kanalen, och egyptierna återöppnade snart Suezkanalen.
1979 skrev Israel och Egypten under ett fredsavtal där Israel gick med på att ge över all kontroll över Sinaihalvön till Egypten, trots att stora oljereserver nyligen hittats i regionen. Israel drog sig tillbaka och 1982 var alla trupper borta. I och med tillbakadragandet övergavs också flera israeliska bosättningar, bland annat staden Yamit på nordöstra Sinaihalvön.
Att Kina nu samtidigt höjer tonläget i det internationella geopolitiska spelklimatet, alltså via etableringen av en kinesisk militärbas i Djibouti, Xi - Trump - Nordkorea, operativ närvaro i Syrien samt att man själva redovisar enorma oljefyndigheter - gör väl att det egentligen inte kan finnas så mycket kvar att diskutera om huruvida vad det egentligen är som utgör det verkliga syftet bakom utvecklingen...