Genom att öppet bli en ockupationsstyrka exponerar de amerikanska trupperna från den Djupa Staten, tillsammans med proxykurderna som arbetar under amerikanskt befäl, tanken bakom attacker som liknar de i Irak och de i Libanon 1982 under den israeliska invasionen.
Förenta staterna kommer inte längre att kunna blockera den irakisk-syriska vägen (Al-Qaim-Albu Kamal) eftersom den är relaterad till de bägge ländernas suveränitet. Men det betyder inte att Teheran kommer att använda denna rutt för att skicka vapen över Bagdad och Damaskus till Hezbollah i Libanon, av två skäl:
För det första har Irak suveränitet och premiärminister Haider Abadi tillåter inte någon irakisk väpnad part att behålla sina vapen eftersom de irakiska väpnade styrkorna ansvarar för säkerheten, särskilt efter ISIS-nederlaget i alla städer.
Abadis nästa steg är att avväpna alla irakiska rörelser och organisationer före år 2018 och sannolikt efter det kommande valet i maj. Enligt vanligtvis välinformerade källor vill Iran och Marjaiya i Najaf (och de flesta irakiska partierna) att Haider Abadi väljs om för en ytterligare period.
Det betyder att Irak inte kommer att tillåta att dess territorium används för att finansiera eller understödja icke-statliga aktörer, även om alltså dessa har deltagit i avskaffandet av ISIS. Inte heller kommer Abadi att tillåta att vapen transporteras genom sitt land till en allierad som kämpade sida vid sida med de irakiska styrkorna - som Hizbollah - detta för att han inte skall placera sig emot USA och dra med sig andra länder i regionen. Det här är inte Iraks strid så det gäller att inte göra den till USA:s.
För det andra behöver Hizbollah inte landvägen från Teheran till Beirut eftersom havet och flygförbindelserna med Teheran är öppna genom Syrien och därifrån till Libanon. Dessutom har Hizbollah inte längre behov av ytterligare vapen i Libanon, särskilt eftersom den libanesiska-syriska fronten är förenad vid ett eventuellt framtida krig mot Israel. Vägsträckningen är som vi återkommande har påpekat ett Sidenvägssyfte - för handel.
När det gäller Syrien, förberedelserna är igång för att starta utmanande och komplexa förhandlingar för att öppna vägen för de politiska samtal som har börjat i Sochi, Ryssland. Naturligtvis är dessa samtal svåra eftersom USA har krav, liksom Turkiet, som passande nog båda, har visat sin avsikt att stanna länge i norra Syrien samtidigt som konflikten dessa parter emellan lika passande eskaleras. Precis som vore det en tanke bakom denna utveckling....
I detta sammanhang är den syriska presidenten Bashar al-Assad redo att förbereda sig för en ny konstitution, där arbetet började för flera månader sedan. Syriska och internationella människorättsexperter och jurister har diskuterat med olika grupper hur man skapar nya konstitutionella grundvalar för Syrien, som syftar till att bjuda in de många anti-Damaskus-partierna för att de skall lägga ner sina vapen och delta i förhandlingarna om Syriens framtid.
Trots allt, öppen och ärlig dialog är alltid vägen framåt och dubbelhet i agendan visar sig också alltid med tiden i ljuset av verkligheten. Nu vet ju dessutom tillräckligt många med vilka bakomliggande syften som den Djupa Staten har agerat, så förhandlingsviljan från den Djupa Statens sida, den får nog i dagens ljus ses som tämligen lättöverskattad. Detta handlar nu i allt väsentligt om att ge den amerikanska hemmaopinionen en plausibel ursäkt för ett tillbakadragande så att den amerikanska Djupa Staten inte skall ges möjlighet till motverkande insatser.
Det enda problemet kvarstår med al-Qaida i Bilad al-Sham, och de tusentals utländska legokrigarna i Idlib , som väntar på resultaten från den turkisk-syriska förhandlingen. Kriget var långt och komplext, inte enbart främst - eller alls - på grund av att allianserna "skiftade". Så freden blir inte exakt mindre komplex att konstruera fram om framtida krig baserade på hämnd och en girig önskan om territorium, ska undvikas.