Medan den israeliska statspolitiken officiellt är "neutral" så långt som till verksamheten hos de anti-shia-sunniska militanterna, som är fiender till Israels fiender, som består av Shia-halvmånen, som sträcker sig från Iran till Syrien och Hizbollah i Libanon, så finns det ändå mer än tillräckligt med bevis för att ange att Israel har antagit en rätt hyfsat pragmatisk inställning till användbarheten av grupper som den Islamiska staten och Jabhat al-Nusra.

Detta återspeglas i ett dokument som heter "Destruction of Islamic State is a Mistake", skrivet av professor Efraim Inbar , en direktör för Begin-Sadat Centret för Strategiska Studier, som publicerades i augusti 2016.

Inbar hävdar att medan Väst bör försöka försvaga den Islamiska staten, så borde man ändå inte gå så långt som till att förstöra den.

"Den islamiska staten tjänar som ett användbart verktyg för att undergräva de strategiska intressena för Iran, Syrien och Hizbollah." Med andra ord hjälper de radikala islamiska upproren Israels långsiktiga överlevnadsstrategi med hjälp av ökade klyftor och genom att erövra filosofin hos fienden.

Användningen av splittring och erövra strategi, genom att hjälpa en fiende i sin kamp med en annan fiende utgör ett gemensamt tema i Israels beslut att hjälpa islamistiska grupper. Faktum är att det ligger i själva hjärtat av uppkomsten av Harakat al-Muqawama al-Islamiyya, eller Hamas, den palestinska sunni-islamiska fundamentalistiska organisationen och dess associerade paramilitära styrkor, Izz ad-Din al-Qassam Brigades.

När den Islamiska staten gjorde sina första erövringar i Irak och det uppstod tal om att väst borde ha ingripit, rådde Binyamin Netanyahu i en intervju med det amerikanska programmet för offentlig affärer "Meet The Press" till följande:

"När dina fiender slåss mot varandra, stärks inte någon av dem; det försvagar båda. "

Enkelt uttryckt: stöd alltid den svagare parten men aldrig så mycket att den vinner!

Denna uppfattning om att försämra för båda fienderna var hjärtat i det israeliska engagemanget i kriget mellan Iran och Irak, som började 1980 och varade i åtta år. Iran har varit en uttrycklig fiende för Israels stat sedan den islamiska revolutionen 1979 som avsatte Shahen av Iran och installerade en shia-teokrati ledd av Ayatollah Khomeini.

De utrikespolitiska målen för den Djupa Staten i Förenta staterna liksom dess viktigaste allierade, som Frankrike och Storbritannien, som inte exakt oförklarligt alla har starka israeliska lobbyer, är nästan synkroniserade med vad som i Israel under årtiondena har utvecklats till vad som i praktiken är ett symbiotiskt förhållande till Saudiarabien och de konservativa Gulf Emiraten som Qatar.

Vad Sverige är i detta kan nog bara närmast beklagas!

Förbindelsen mellan Israel och islamistiska militärer är en som har fortgått fram till nu och det så kallade "kriget mot terrorismen". "Krig mot terrorism" är i sig en israelisk konstruktion med ursprung i de idéer som Jonathan Institute, som grundades 1976, som drivs av medlemmar i Netanyahu-familjen. Jerusalem konferensen 1979, som hölls under institutets regi och med fullt stöd från den dåvarande befintliga premiärministern i Israel, Menachem Begin, försökte fundamentalt förändra uppfattningar om konflikten mellan Israel och Palestina.

Netanyahu skrev också en serie böcker utöver de dokument som publicerades av institutet och lade fram idén om att terrorhandlingar som riktades mot Israel inte var baserade på förutsättningen för en legitim kamp av ett folk som fråntagits sitt land och förnekades rätten till självbestämmande , utan i stället berodde på ett slags sammanhang av olika värden: som är värdena i västvärlden som mer än bara antagligen antagligen representeras av saker det "demokratiska" Israel och att "alla som inte är judar hatar judar," till att i väst representeras av arabisk "auktoritärism" och "fanatism".

Israels stöd till islamistiska grupper har inte varit begränsat till Mellanöstern. Medan de flesta människor är medvetna om att den Djupa Staten i USA och dess allierade som Saudiarabien och Pakistan var inblandade i att hjälpa Mujahideen under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, är få medvetna om att en Mujahideen fraktion, en som var särskilt hård och anti-västerländsk, var en mottagare av israeliskt stöd.

Israels deltagande i denna anti-sovjetiska allians baserades på en animositet mot Sovjetunionen som Israel uppfattade som en bastion av antisemitism på grund av den politik som följdes i efterkrigstiden. Detta började med den anti-kosmopolitiska kampanjen under Stalins skymningsår, då han blev misstänksam mot de sovjetiska judarnas lojalitet i kölvattnet av Israels bildande.

En serie anti-judiska utrensningar följde. Dessa omfattade de som syftade till medlemskapet i den sovjetiska judarnas anti-fascistiska kommitté och stängningen av Moskva-statens judiska teater.

Trots att Sovjetunionen var det första landet som erkände Israel som stat och som var först med att skriva på det förutsättande Sykes-Picot avtalet 1921, befann sig båda länderna effektivt som politiska och militära motståndare på grund av den militära hjälp som sovjeterna gav Israels stora arabiska fiender, Egypten och Syrien. Sovjetstöd för olika nationella befrielserörelser omfattade flera palestinska militanta grupper, och år 1978 erkände man PLO som den enda legitima representanten för det palestinska folket.

Att Kreml helt skulle ha glömt allt detta, är inte trovärdigt.

I Israel blev däremot idén om Sovjetunionen som sponsor för arabisk terrorism så utbredd och så stark, att Binyamin Netanyahu 1986 skrev om "Sovjetunionens och PLO: s centralitet i skapandet och spridningen av internationell terrorism".