Varför får vi en känsla av att Qasem Suleimani tyckte att Saad Hariri borde åka till Riyadh, för att Hassan Nasrallah och Michel Aoun skulle kunna anföra att han har blivit kidnappad? När MBS strax efter detta sägs ha gripit Bandar bin Sultan och upprättandet av linjen Beirut - Damaskus - Baghdad - Teheran står inför sitt genomförande i och med utvecklingen i Syrien?

Prins Bandar Bin Sultan är son till en tidigare kronprins, men han verkar driva sitt politiska liv på grundval av att ha en stat i staten, en riktigt Djup och internationell rackare dessutom. Han är en skurkprins, men med en skurkmodell som passar inte bara den amerikanska Djupa Statens agenda.

Precis som den Djupa Staten i Amerika stödde uppgången av Bin Laden på åttiotalet, för att hans natur - indoktrinering - hade en anti-sovjetisk smak, stödjer den Djupa Staten i USA alltjämt Prince Bandar på grund av sin anti-iranska smak. Kort sagt en polariseringsmakare av och med rang.

Bandar är i grunden alltså en sunnisekteristisk fundamentalist från Wahhabi sub-sekten. Hans svurna fiender är därför shiiterna, utan någon egentlig annan anledning än uppgivna sekteriska fördomar. En grund som är vad det är för-troende mot med-vetande.

Han är dock nu realpolitiskt rädd för Irans regionala uppgång (shiitiska staten). Många moderata delar dessa åsikter, men Bandar är beredd att gå till ytterligheter för att bekämpa den iranska framväxten. Han hittade en bra allierad i Saad Hariri i Libanon. Saad Hariri anklagar Syrien för att ha dödat hans far Rafiq Hariri och är en svuren fiende till den shiitiska libanesiska Hezbollahrörelsen.

Bandar och hans allierade Saad ser uppenbarligen mer fara i Hizbollah och Iran än de ser i Israel. Syrien, som är allierad till Iran blir den naturliga fienden för Bandar och är redan Saads personliga fiende.