Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”."

"Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld"

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

"Når vi soker efter uppfyllda profetior kan det ha sin nytta att gora
en exkursion till ”År 1984”. Svenskarna har bevisat makten hos den form av betydelseforskjutande manipulationer som Orwell kallade ”ny- tal”: forändrandet av ord till att betyda någonting annat.

På så vis kan tånkandet dirigeras och icke onskvårda uppfattningar elimineras genom att vi berovas mojligheten att uttrycka dem.

”Frihet” betyder i Sverige ännu inte som hos hjärntrustbarnet i Orwells Sanningsministerium ”slaveri”, men det inkluderar faktiskt ”underkastelse” - och därmed har ett effektfullt ord i oppositionens vokabulär blivit neutraliserat.

På samma sått har det blivit utomordentligt svårt att tala om staten i annat ån hogaktande termer, emedan alla ord på detta ämnesområde blivit positivt laddade. "

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

"I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. "