Sverige måste verkligen vara de själsliga fakirernas sanna tumlingsplats. Men jag tycker nog att det räcker nu. Vi måste släppa taget om den kollektiva filosofiska materialismens ledstång söderut. Varför uttrycket Stockholmsyndromet kom att myntas berodde förmodligen mindre på den geografiska platsens belägenhet än på den skapade mentala dispositionen hos befolkningen ifråga.

För vi är så rädda för det okända som det innebär att stå ensamma med ansvaret för våra egna tankar och känslor, som grundar sig i våra värderingar. Vi vill så väldigt gärna tänka och tycka som alla andra för att inte bli ifrågasatta och för att slippa ifrågasätta oss själva. Trots att vi bara kan uppleva våra egna känslor.

Våra politiker, dessa mammons prelater för de tomma själarnas religion, lever nu därför också en alltmer tynande tillvaro i positiv bemärkelse, ur ett befolkningsmässigt medvetet medvetandeperspektiv. Det räcker nu, förefaller alltmer vara modellen på ett växande antal platser runt jorden. I Sverige rider nu därför de presstituerade ut tillsammans med juristkåren under maktdelningsprincipens fanborg, ännu mer hårt intecknande sig i den demokratiska maktdelningsprincipen, i ett system där bankernas betalningsmedel styr den ekonomi som kontrollerar politiken och där lagstiftningen är ägnad att skydda detta system och verka för dess framtida bestående…

Det verkar vara smärtsamt uppenbart att vad världen nu verkligen behöver akut idag, är inte så mycket den omtalade ekonomiska tillväxten för att systemet skall kunna fortleva ytterligare en kort tid, som det är tillväxt i dendriterna, synapser och nervcellerna i huvudet på både våra vilseledare och de som sätter dem där de är, själva . Ingen användning för att hålla andan här inte. Som det är nu, så är ingen av oss är något smartare än både Dum och Dummare som filmatisering. Vi har alla medverkat till uppkomsten av vårt nu som delar av verkligheten.

Trots allt, vi befinner oss faktiskt där vi är som en konsekvens av vad som har varit tidigare, inklusive oss själva. Det är inte så svårt, egentligen. Vi måste bara acceptera att tanken springer ur känslan så ett liv utan känslor blir tanklöst – samtidigt som vi kan påverka våra känslogrundande värderingar genom våra egna tankar, att utveckla vår förståelse för oss själva.

Vi kanske kan ta allt det detta nu fullkomligt uppenbara som en ”väckarklocka”, för vad vi egentligen tycker om den nu aktuella samhällsmatrisen och dess inneboende funktion och natur med den polariserande och repressiva maktstruktur, som i sin materialistiska strävan får oss att må allt sämre, vilket är, i grund och botten, det etablerade psykosociala ramverk som vi tidigare använde för att tro på, tillbe och låta oss ledas av, som vägen till till vad vi trodde skulle bli vår egen psykosociala välmåga och kanske därför borde vi nu därför också erkänna för oss själva, att vi har blivit rätt hyfsat grundligt bedragna? Evig tillväxt på en ändlig planet, jorå serru…