Våra liv är levda främst genom raderna i en berättelse som vi accepterar som standard för beskrivningen av verkligheten. Verkligheten finns dock bara nu, aldrig någon annan gång och den är för alltid föränderlig. Vi kan dessutom bara uppleva känslor som individer och naturligtvis även detta bara nu.

Majoriteten av mänskligheten läser och emulerar därför deras egen roll med trosmässigt betingade skyldigheter och lydnad. Frihet kommer aldrig finnas för en bonde på schackbrädet av det här samhället, den måste varje människa skapa för sig själv genom sig själv i sig själv i sitt nu - att utvecklas som människa och individ. Detta hävdas i vårt engagemang för att verkligen leva, älska och vara. Den psykosociala ofärden går på naturligt par med detta fast i det omvända, som alltså skapar den växande inre tomheten.

Vi måste bryta sönder vår programmering och överskrida illusionerna som vi alla är rösten för mellan varven. Först när vi läser mellan raderna i manuset för den av samhället beskrivna verkligheten, kommer vår egen individuella att börja skönjas. Först då kommer vi kunna skriva berättelsen om våra egna liv som individer utifrån våra egna upplevda och bearbetade känslor med utsikt på att utvecklas som människor. Först då kommer vi att kunna skapa en långsiktigt hållbar sanning som beskrivning av verkligheten, som vi av naturen är avsedda att vara som människor och individer.

Vår syn på livet och hur vi upplever det är inte främst vår egen. Vi är offer för ett artificiellt infört, medialt drivet bedrägeri. Oftare än inte, så är vår synvinkel antagen i stället för intjänad. Inte bara för att vi annars skulle välja att se det felaktiga utifrån vår oro för vad som verkligen "kan" vara sant eller inte. Det är nu främst eftersom vi lever i en fundamentalt falsk värld, styrd av falska människor med falska avsikter i förhållande till det förspeglade, för att få falsk överlägsenhet med falska medel.

När vi väljer att etablera och leva vår sanning i enlighet med detta, är det därför till en början en ensam, utmanande och otillfredsställande upplevelse som ger mycket lite av "verklig" upplysning i den "riktiga" värld som bara blir alltmer förvrängd i förhållande till en bättre beskriven verklighet.

Sanningen om den mänskliga rasen har aldrig, eller kommer aldrig någonsin att hittas på den tryckta linjen i detta system. Det går inte ut på det eftersom det går ut på det omvända. På grund av dess böjelser mot kontroll och manipulation, fortsätter mänskligheten att existera inom det allt djupare mörkret av sin egen konditionerade intelligens, ägnad efterlevnad och ohämmad växande otrygghet i sin jakt på det materiella som förväntad bekräftelse. Den mänskliga rasen är därför också nu mer villig än
någonsin till att avstå från sin personliga makt till auktoritet än att stå för och utgöra sin egenmakt.

Personlig makt - egenmakt, har blivit en alltmer utrotningshotad mänsklig uttrycksform. Vi ser den överallt i form av uttryckt filosofisk materialism, det själsliga armodets utbredning. Den skrämmande rädsla för egen känslomässig utveckling som ansvar, synes följa det uttryckta behovet av ägande, vilket inte bara har gjort egenmakt nästan ouppnåelig; Det har gjort den obefintlig. Fångade i sig själva utom sig själva. Men ingen utvecklad människa kan numera påstå att att det själsliga djupet hos filosofiskt materiellt orienterade människor är tilldragande, så det rör på sig.

Så småningom blir vi tillvanda, bekväma och kompatibla inom skuggan av våra verkliga liv. Vi kan kura ihop oss i mörkret väntade på en chans som aldrig kommer - eftersom den alltid måste komma inifrån som en reflex av någonting. När vi annars kommer fram i ljuset av verkligheten, är allt ändå bara en hägring av möjligheter och framgång som lämnar oss själva lika tomma och ouppfyllda - vi har inte varit uppriktiga mot oss själva. Vi skiljs från oss själva och vår upplevda verklighet som sanning, passion, kärlek och öde. När vi presenteras för möjligheter, uppfattar vi dem som en flyktig dröm eller ett uttryck från någon "allsmäktig" verklighet. Vår tilltro till de gemensamma, välkända strukturerna av jordelivet förhindrar nu närmast all verklig evolution - vår utveckling av oss själva som individer och människor - och därmed de uttryck och intryck som vi någonsin kan uppleva. Det är därför som utvecklingen nu byter riktning.

Människan uppvisar nu tydligt vilka egenskaper och parametrar som i slutändan dominerar dem under hela sitt liv, dynamiken har nästan stannat av. Många lever med dessa villkor utan att aldrig veta eller förstå den dysfunktionella karaktär och det inflytande som denna formatering medför. Få är villiga, öppna eller äkta nog att identifiera och hantera dem. Ännu färre är nu villiga att omvandla dessa till möjligheter för att tjäna dem i stället för att förslava dem. Denna uppsåtligt genomarbetade matris av personlig svaghet och växande begränsning manifesteras i närvaron av human inbilskhet, förnekelse, tvivel, kognitiv dissonans, självgodhet och rädsla. De är förresten alla kvaliteter som härrör uteslutande från den mörka sidan av vårt ego, det som överskrider gränsen för vår biologiska överlevnad.

Vårt gamla reptila - sinne, försöker ständigt dra fördel och ta kontrollen över våra liv uppfödd av vår intellektuella lättja. Vi följer inom en tre-dimensionell existens, men lever en slags två-dimensionell upplevelse, utom oss själva - utom upplevelsen av våra känslor i verkligheten - i vårt nu. Vi skall bli så lyckliga om vi bara undviker oss själva och våra känslor.
Så vi lever i känslan i upplevelsen av tomheten i oss själva.

Vi är inte på riktigt, vi vågar inte eftersom vi helt enkelt inte klarar av att leva i nuet. Vi kan ändå bara bli så lyckliga vi förmår i vårt nu. Vi är själva därför som individer den mest genomarbetade lögn som någonsin skapats. Vi ges utomordentligt med tillfällen att frodas genom att utveckla, överskrida och dela allt vi möter i och genom oss själva. Ändå är vi så förförda av vårt patetiska ego som nu är vår ständiga agenda. Våra liv handlar verkligen inte om att hjälpa andra. De handlar inte ens om att hjälpa våra familjer eller oss själva i verkligheten. De handlar om att möjliggöra ett gäckande nätverk av sociopater, som ett fåtal är villiga att identifiera, engagera eller motsätta sig. Sanslöst charmerande - eller inte alls. Det tragiska är att de flesta inte ens vet eller bryr sig tillräckligt om mänsklig värdighet och vilken roll som det spelar för dem själva för att vilja göra en skillnad.

Den simulerade liv där vi deltar är vår säkerhetsfilt. Det legitimerar och gömmer vårt beteende genom andra trots vår känsla av växande själslig tomhet Det ger oss en konstgjord känsla av komfort, säkerhet, status och syfte i form av vår föreställning av vad alla andra tänker och upplever för känslor om oss. Det ger oss en tillåten ursäkt och anledning att aldrig bli som vi är tänkta av naturen att vara, vi väljer självmant vår olycka. I våra hjärtan och själar känner vi våra möjligheter och förmåga vilka tar sig uttryck i form av en växande tomhet. Men vi lutar oss ändå på våra tillkortakommanden och reservationer för att hindra oss själva från att skapa och leva vårt öde. Medelmåttighet och otrygghet omsluter ödet genom vår vanliga och meningslösa rösträtt. Oavsett hur vi kan snurra till våra ofullständiga och ouppfyllda liv med ekonomiska, pedagogiska eller religiösa medel och föreställningar, är och förblir de fortfarande bara lögner som vi kan välja att motarbeta eller inte.

Så den enda möjliga vägen framåt är och förblir vår egen utveckling som människor och individer i förhållande till våra känsloskapande värderingar.