Så vi fortsätter lite på samma tema om Anglozionismens grunder med avseende på länken och att det ALLTID har varit filosofisk materialism som har verkat ledande och inget annat, moral och karaktär är då i allt bara en prisfråga.

Sionismen är inte en frukt av judendomen som religion betraktad, vilken sedan länge starkt motsatte sig sionismen. Sionismen är ett imperialistiskt projekt med religiös förklädnad, född och avlad av brittisk puritansk ideologi. På sextonhundratalet, störtade Lord Oliver Cromwell den engelska monarkin och proklamerade republik. Han etablerade ett med tidens mått jämlikt Anglosaxiskt samhälle men syftade så mycket som möjligt till att utöka kraften i sitt land på andra länders bekostnad. För att åstadkomma detta, hoppades han på att kunna skapa en allians med den judiska diasporan, som skulle bli den administrativa spjutspetsen för den brittiska imperialismen. Han bemyndigade därför återvändandet av judar till England, där de hade körts på porten fyra hundra år tidigare, och meddelade att han skulle skapa en judisk stat, Israel. Men han dog utan att ha lyckats övertyga judarna att gå med i projektet.

Det brittiska imperiet har som bekant sedan dess inte exakt upphört att anknyta till den judiska diasporan med förslag om att skapa en judisk stat - man förstod givetvis den strategiska betydelsen av kontroll över naturresursflöden, som exempelvis Benjamin Disraeli, premiärminister hos drottning Victoria vid konferensen i Berlin (1884). Saker förändrades dock dramatiskt i och med den fundamentala teoretikern för den brittiska imperialismen, alltså den ”föga hedervärde” Cecil Rhodes, ”grundare” av De Beers diamanter och Rhodesia, fann en sådan själslig likasinnad frände i den judiske lobbyisten Theodor Herzl.

Så på tal om diamanter, år 1873 köpte sig Rhodes, 20 år gammal, andelar i gruvföretaget De Beers, som utvann diamanter vid Kimberley. Sexton år senare kontrollerade han hela bolaget och därmed 90 procent av världens totala diamantproduktion.

Rhodes affärsmetoder omfattade både bestickning och legosoldater som mördade hans rivaler. Hans bolag ”British South Africa Company” fick på så vis ensamrätt till all råvaruutvinning i det som nu är Malawi, Botswana, Zambia och Zimbabwe (de två sistnämnda hette länge Nord- respektive Sydrhodesia).

Rhodes, som 1890 blev premiärminister i Kapprovinsen, var alltså fanatisk imperialist och ansåg att Afrikas rikedomar tillhörde den vita rasen: ”Infödingarna ska behandlas som barn och inte ha några rättigheter”, sa han 1887. Vid ett annat tillfälle uttryckte han saken mera kortfattat: ”Jag föredrar land framför niggrer.”

Cecil Rhodes blev därför sinnebilden för britternas girighet och öppna rasism i södra Afrika.

Dessa två herrar utbytte omfattande korrespondens vars reproduktion förbjöds av den brittiska kronan med anledning av hundraårsminnet av Rhodes död. Världen skulle domineras av den ”germanska rasen” det vill säga i enlighet med dessa herrars syn på tillvaron och världen. Det var alltså den anglosaxiska hegemonin bestående av brittiska, irländska, amerikanska, kanadensiska människor, men även australier, nyzeeländare och sydafrikaner, som alla skulle syfta till att utöka detta imperium genom att erövra nya landområden bland annat alltså med hjälp av judar och ekonomisk infiltration.

Theodor Herzl lyckades inte bara övertyga diasporan om att delta i detta projekt, utan han störtade dessutom yttringar av det gemensamma judiska motståndet med hjälp av bibliska myter. Den judiska staten skulle inte vara en jungfrulig mark i Uganda eller Argentina, utan i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Så den nuvarande staten Israel är både avkomma till imperialismen och judendomen. Fortsättningen på denna exploatering av människor regisserades till avgörande delar av Rothschildintressena bakom bankirmakten.

Israel, efter dess ensidiga proklamation, vände sig därför till Sydafrika och Rhodesia: som de enda staterna som kunde uppvisa Rhodes – kolonialism. Lite spelar det ju då någon roll, från denna synpunkt, att Afrikaneers hade stött nazisterna eftersom de ändå allesamman var sprungna ur samma världsbild och skapade polariseringskulisser. Men även om premiärminister John Vorster inte officiellt reste till det ockuperade Palestina förrän 1976, så började generalförsamlingen redan 1953 fördöma ”alliansen mellan sydafrikansk rasism och sionism.” De två staterna hade ett nära samarbete, både i att manipulera västerländska medier, transporter för att kringgå embargon, eller igen, för trevliga projekt som att utveckla atombomber. Eller varför inte sälja JAS – plan eller hela den räcka av demokratiska tvivelaktigheter som den svenska staten har bedrivit genom åren i Sydafrika.