Med avseende på vad dom nu måste komma inom ramen för det inrikespolitiska reflexiva kontrollspelet i USA, gällande att börja riva pelarna i den Djupa Staten så kan det vara bra att påminna sig om vad som finns kvar på den geostrategiska politiska spelplanen.

Slutligen har Israel förstått att det gav sitt stöd till den felaktiga sidan i Syrien - och landet har förlorat både den satsningen och tilltänkta kommande. Israel är liksom inte riktigt exakt i stånd att kräva någonting alls av någon längre - utom sig själva. Israel kommer inte att få en amerikansk verkställd buffertzon utanför Golan-armistiklinjen, inte heller kommer den irakisk-syriska gränsen att stängas eller på något sätt "övervakas" på Israels vägnar.

Naturligtvis är den syriska aspekten viktig, men att bara fokusera på den enbart, skulle vara att "missa skogen för träd". Israels krig i 2006 för att förstöra Hizbullah (understött av USA, Saudiarabien - och till och med några Libanesiska entiteter) var ett misslyckande.

Symboliskt, för första gången i Mellanöstern misslyckades en tekniskt sofistikerad och överdrivet beväpnad västlig nation. Vad som gjorde misslyckandet ännu mer slående (och smärtsamt) var att en västerländsk stat inte bara besegrades militärt, landet hade också förlorat det elektroniska och mänskliga underrättelsetjänstkriget - båda områden där de forna öppna och nu mer eller mindre dolda kolonialmakterna ansåg att deras senioritet var ouppnåelig.

Mot Hizbollah hade Israel kastat in sin fulla militära kraft (även om israelerna alltid säger, att de kunde ha gjort mer, men de tycks ju å andra sidan ljuga flytande). Och mot Syrien har USA, Europa, Gulfstaterna (och Israel i bakgrunden) kastat in diskbänken: jihadister, al Qaida, ISIS (ja),vapen, mutor, sanktioner och det mest överväldigande informationskriget som jorden hittills har bevittnat. Ändå kan vi konstatera att Syrien - med obestridlig hjälp från sina allierade - råder över situationen: landet har stått fast på mer än sin moraliska grund mot nästan otroliga odds.

Redan sedan en tid tillbaka ser vi Gulfstaternas samarbetsråd, som ursprungligen grundades 1981 av sex av Gulfländernas ledare för det enda syftet att behålla sin ärftliga stamregel på den arabiska halvön, nu strida mot varandra i vad som sannolikt kommer att vara en långvarig och bitter intern kamp. Det "arabiska systemet", förlängningen av de gamla ottomanska strukturerna av de klagande efterkrigstiderna i världen, Storbritannien och Frankrike Sykes - Picot, verkar vara ur sin gjutform sedan 2013 (förstärkt av kuppen i Egypten) och har nu återupptagit sin långsiktiga nedgång och sönderfall.

Netayahus "nära panik" (om det verkligen är vad som hände) kan mycket väl vara en återspegling av det här seismiska skiftet som äger rum i regionen. Israel har sedan länge lämnat stöd till den förlorande sidan - och befinner sig nu "ensam" och fruktar sina nära proxies (Jordanierna och Kurderna). Den "nya" korrigeringsstrategin från Tel Aviv verkar vara att fokusera på att vinna Irak ifrån Iran och bädda in det i koalitionen Israel-USA-Saudiarabien.

Om så är fallet, är Israel och Saudiarabien mer än förmodligen bara lite för sent in i spelet och underskattar sannolikt det viscerala hat som uppstått bland så många irakier från alla samhällssegment mot ISIS: s mordiska handlingar. Inte många tror på den mer än osannolika (västerländska) berättelsen att ISIS plötsligt framstod beväpnad och fullt finansierad till följd av den tidigare irakiska premiärministern Nouri al-Malikis påstådda "sekterism": Nej, som tumregel gäller att bakom varje sådan välmående, destabiliseringsskapande rörelse - står en stat. Det begriper alla utom svenskar och Israeler numera.

Hur svårt det än är för hans politiska motståndare att erkänna, Netanyahus påståenden resonerar med allmänheten eftersom de återspeglar någonting som verkligen är verkligt i deras sinnevärld, de är liksom svenskar närmast att betrakta som sinnessjuka och det har förskjutit tyngdpunkten för israelisk politik längre och längre till "höger". Det är ett påstående att, om det är korrekt och replikerbart över tiden, kommer att lämna ett arv som varar långt bortom Netanyahus förehavanden och eventuella åtal som han kunde möta.

Skriften stå tydlig att läsa på väggen och lyder nu att regionen har gjort ett geopolitiskt seismiskt skift till "inte att vara" med i kolonialväldesstrukturerna. Finns det mycket som Amerika kan göra åt det? Inte alls. Ingenting överhuvudtaget!

Israel är mycket ensamt med bara ett försvagat Saudiarabien vid sin sida, som Mellanösterns sjuke man, och det finns därför mycket tydliga gränser för vad Saudiarabien kan göra. Vad USA vill göra är inte detsamma som vad Djupa Staten vill göra och därför kommer vi då tillbaka till den amerikanska inrikespolitiken.