Från filmen Wargames (1983), där en AI till slut förstod att enda sättet att vinna ett kärnvapenkrig var att inte spela.
Så är det även när det finns två polariserade sidor i en debatt. De kommer aldrig att kunna enas så länge de inte går förbi det som är polariserande och ser till de faktiska omständigheterna - verkligheten.
Om frågan inte har med verkligheten att göra, till exempel i subjektiva frågor som "vilken färg är finast", är det såklart ok att sitta i timmar och på olika känslonivåer debattera, om man vill.
Men har frågan med verkligheten att göra, inom politiken till exempel, där en fråga kan skapa stora konsekvenser för människor i samhället, då är det av största vikt att polarisering och upprörda känslor minimeras, och frågan analyseras tills fokus hamnar på de mest grundläggande problemen närmast verkligheten.
Därför är det inte direkt positivt att dagens partipolitik är ett system där alla beslut automatiskt attackeras av en opposition. Det kan vara en fråga som ligger så nära verkligheten det går med dagens förståelse, men den kommer ändå alltid att kritiseras av en opposition som inte vill annat än att ta makten från de som framför frågan.
Det här receptet på stagnation är alltså inbyggt i själva systemet, och då har vi inte gått in på allt bakomliggande som korruption, mediadrev, toppjobb på banker och annat rävspel i maktens korridorer.
Är det verkligen en slump att det har blivit så här, att dagens politik är uppdelad i två block som opponerar varandra och effektivt hindrar alla större förändringar?
Sedan 1700-talet har politiken polariserats i hattar och mössor. 1921 blev riksdagen en demokratisk representation för hela folket, men 100 år senare är polariseringen (och tillståndet i samhället) värre än någonsin.
Vi måste lära oss av historien någon gång. Att gå till valurnorna vart fjärde år och tro att allt ska bli bättre, i ett system som är gjort för att förhindra större förändringar, i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, det börjar efter hundra år bli ganska enfaldigt, tycker du inte? Hur många konsekvenser i verkligheten måste vi uppleva innan vi förstår detta?
Därför ger jag samma råd om partipolitiken som AI:n i Wargames gav mänskligheten om kärnvapenkrig: "The only winning move is not to play."
Fokusera istället på upplysning, inte föråldrade maktstrukturer och spel som vi inte behöver spela. Verkligheten har inga partifärger.//A.S.
Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.