Antingen detta nu stämmer eller inte så beskriver det ändå rent funktionsmässigt vad som ovillkorligen måste komma:

Medan Israel i åratal har spelat mer av ett lugnt "långt spel" i Syrien utanför mediala strålkastare: tillhandahåller Israel tyst stöd inte enbart till al-Qaida-terrorister i Syrien längs Golan-gränsen (med Netanyahus ord till Putin: Israel föredrar den "sunnitiska sfären" framför "Att föra in shiiter", vilket återspeglar en oroande vidhängande syn bland israeliska tjänstemän att ISIS innebär "mindre ondska"), och som vanligen så bombarderar Israel regelbundet valda mål, visar ökad vilja att högt och utan förbehåll basunera ut sina avsikter till världen för att de skall resultera i nya realiteter som omvärlden bara verkar alltmer oförberedda på att acceptera.

Så vilka nya realiteter i regionen driver nu israeliska tjänstemän till att försiktigt läcka ut hot om mord på Assads till den arabiska pressen?

För det första vinner den syriska regeringen och dess allierade Ryssland, Iran och Hizbollah kriget. Inom Israels tänkande innebär Astana-avtalet potentiellt att den iranska närvaron kommer att stödjas av ryskt flygvapen. Det framgår också att i och med USA: s stöd av "de-eskaleringszoner" som nödvändigtvis inbegriper iransk verkställighet, så ger USA ett tyst godkännande till iransk militär närvaro i Syrien. Det här är Israels värsta mardröm: det satsade så tungt på att Assad skulle avsättas för att rulla tillbaka vad det hävdar är en "Iranisk och pro-Shia expansion" i regionen. Varken Nasrallah eller Suleimani är några större Israelentusiaster, om vi uttrycker oss artigt.

För det andra har USA i allt praktiskt väsentligen signalerat till Israel: ni är ensamma när det gäller Syriens politik. Trump stängde CIA-programmet för att avsätta Assad - ett program som hade hjälp av israelisk underrättelsetjänst. Andra världsledande som Frankrikes Macron har vidare angett att Assad är här åtminstone för den närmaste framtiden.

För det tredje har Hizbollah precis gjort slut på upprensningen av ISIS längs den libanesiska-syriska gränsen och ser nu mer självsäkert ut än någonsin. Israel gick all in med den sunniska "upprorbekämpningen" mot Assad, eftersom det här upproret hotade även Hizbollahs existens, vilka israeliska försvarsförvaltare anser vara den mest formidabla fienden som ligger grupperad tvärs över Israels gränser. På måndagen utropade Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah den 28 augusti som Libanons "andra frihetsdag" i ett tv-tal som firade Libanons militära seger över ISIS i nordöstra landet. Som det rapporterats är det en "öppen hemlighet" att amerikanska specialstyrkorådgivare indirekt samordnar sig med Hizbollah genom den libanesiska armén, men det är politiskt mycket känsligt eftersom Libanon är starkt beroende av USA: s militära hjälp. Vad AIPAC anser om detta behöver nog inte utvecklas.

Och så äntligen känner Israel att den internationella opinionen nu växlar snabbt, när ISIS ännu snabbare nedkämpas. Knesset vet att världsopinionen inte kommer att medge en ytterligare invasion av Irak-stil för regeringsförändring i Mellanöstern. Utsikterna för en sådan regimförändringen i Syrien är nu dessutom nu allt svårare eftersom det ryska flygförsvaret är så djupt förankrat. Israel befinner sig nu isolerat och Netanyahus brådska härstammar från detta som förverkligande. Hans skrik växer sig allt högre och mer gällt från en allt svagare position.

Nu är den enda frågan som återstår: Den avlägsna chansen att Israel eskalerar militärt i Syrien, vad kommer då Ryssland att låta Israel slippa undan med? Resultatet kommer att bli detsamma ändå.