Skall vi här då kanske anta att detta faktiskt har en koppling till förra veckans försök att med Israeliska drönare bomba Nagorno Karabach? Vem som instigerar i detta? Tjaaaaeee...vi kan väl säga att det inte rimligtvis är Kreml!

Hur ser detta då ut och vem är det som vill destabilisera och sätta fart på konflikter?

Sedan striderna slutade i Nagorno Karabach har den armeniska presidenten och PM båda beklagat sig till Moskva över vapenförsäljning till Azerbadjan:
Ryssland är vår strategiska partner, och vårt folk tar det med smärta att Ryssland säljer vapen till angriparen Azerbajdzjan.
Dessutom, i en demonstration framför Rysslands ambassad i Jerevan deltog hundratals som fördömde vapenleveranser.

Rysslands PM Dmitrij Medvedev och hans ställföreträdare med ansvar för försvarsindustrin Dmitrij Rogozin försvarade båda vapenförsäljning till Baku och sade att de skulle fortsätta. Medvedev förklarade:

Om vi föreställer oss för ett ögonblick att Ryssland har gett upp denna roll (vapenförsäljare), förstår vi mycket väl att denna plats inte kommer att förbli vakant. Vapenindustrin skapa militära allianser helt enkelt.

De kommer att köpa vapen i andra länder, och graden av deras begränsningar kommer inte att förändras på något sätt.

Men på samma gång, kan detta … förstöra den nuvarande balansen av krafter (i regionen).
Medvedev hade rätt. Den Armeniska reaktion är lika förståelig som den är felplacerad.

Den senaste vågen av strider avslutades när ett Ryssland-medierat eldupphör undertecknades i Moskva. Detta var möjligt endast på grund Moskva upprätthåller goda relationer med Azerbajdzjan liksom Armenien. Vem som eldade på under grytorna är uppenbart och det var då Ankara. Att släppa in ZIONATOS militärindustriella komplex i Azerbadjan vore närmast tjänstefel av Kreml, sett ur ett Ryskt säkerhetspolitiskt perspektiv.

Ett snabbt slut på striderna gynnade den armeniska sidan mest. I kriget 1992-94 vann armenien en förödande seger mot ett instabilt Azerbajdzjan och håller därför idag majoriteten av det tidigare autonoma Nagorno-Karabach, liksom stora delar av Azerbajdzjans yta.

Det vill säga att armenierna redan har uppnått allt de kunde möjligen ha velat och har inget att vinna på nya strider, utan kan bara förlora.

Faktiskt, den armeniska republiken Nagorno-Karabach har så mycket mark att azeriska flyktingar från territoriet under dess kontroll är fler än armenier som vistas där.

Detta innebär att Azerbajdzjan har varje incitament till att försöka välta status quo. Nu kanske – av en eller annan anledning – dess militära materiel inte är tillräckligt sofistikerad för att ta bergig terräng från de inrotade armeniska styrkorna med en snabb kampanj men Baku skulle vara väl positionerat för att vinna ett längre utnötningskrig. Azerbajdzjan är ett land på 10.000.000 medan Armenien och Nagorno Karabach tillsammans har en befolkning på drygt 3 miljoner. Dessutom tack vare sin olja och gas är Azerbajdzjan rikare och bättre beväpnade.

Att skäl sådan krig inte har skett beror på att fadern och sonen Aliyev förstod ett sådant krig skulle kunna förstöra Azerbajdzjans ekonomi och leda till oro. En andra orsak är den akuta förståelsen i Baku för att Ryssland som är de stora regionala makten skulle motsätta sig det och skulle försöka omintetgöra den sidan som ansågs ansvarig för det.

Sammanfattningsvis Ryssland vill ha fred i Södra Kaukasus, dess inflytande över Baku hjälper till att garantera att fred, och eftersom det är Armenier som håller de omtvistade områdena är alla ultimata fördelar till armenier.

Anledningen Ryssland och Azerbajdzjan har en anständig relation beror, trots band till Turkiet och till Anglozionistsfären att Azerbajdzjan har gått ut med sitt sätt att visa landet har inget intresse av att ha Ryssland som fiende, vilket Moskva har erkänt, uppskattat och besvarat.

Att Moskva skulle stänga ned vapenförsäljning skulle därför vara ovanligt svårt att motivera och dessutom militärstrategisk sällsynt korkat.

Till skillnad från Armenien som förlitar sig på kredit från Ryssland handlar Baku med hjälp av kontanter. Detta innebär att vapenöverföringar är i första hand en kommersiell fråga snarare än en politisk transaktion. För Moskva att börja hindra sina vapentillverkare från att göra affärer med Azerbajdzjan, skulle det vara liktydigt med att införa begränsade handelssanktioner.

Detta skulle naturligtvis förvärra relationerna och minska Rysslands inflytande över Baku. Med betydelsen att nästa gång fientligheter bröt ut kan Moskva vara oförmöget att snabbt avsluta dem, vilket lämnar armenier till att kämpa längre och lida större förluster.

Medvedev hade rätt i att påpeka att om Ryssland upphör att göra affärer med Baku, så skulle knappast det innebära Azerbajdzjan skulle finna sig i att slåss med stenar och pinnar. Sedan Baku har kontanter kan handla var som helst.

Avvisade av Ryssland, så kan man alltså lätt vända sig till USA, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Ukraina, Israel eller Kina i stället. Vilket inte vore så särskilt lyckat. Skillnaden är att dessa krafter är inte alls lika desperata för att upprätthålla fred på Rysslands södra flank utan tvärtom och Ryssland kunde då inte räkna med att använda sitt inflytande med Baku till den ultimata fördelen med armenier.

Dessutom, ropen från några armeniska demonstranter om att Ryssland är en ”falsk allierad” är ganska dumma och det är ju dessutom inte alls särskilt svårt just nu att se vilka intressen som ligger bakom demonstrationer som dessa. Qui Bono. Först och främst Ryssland, är en allierad till Armenien i den meningen att de två har ett ömsesidigt försvars fördrag. Om en grannstat attackerar Armenien kommer Ryssland till dess hjälp.

Detta betyder i praktiken att Moskva inte kommer att tillåta Turkiet att delta direkt i ett armeniskt-azeriskt krig, vilket egentligen är en stor tjänst i den delen av Ryssland och en tjänst som ingen annan makt skulle vara villig att göra.

Dock har Ryssland aldrig förbundit sig att utkämpa armeniers ”strider i Nagorno-Karabach. Det har ingen relation till utbrytningen av den etniska armeniska republiken vars självständighet inte ens Jerevan själva har erkänt.

Så vem som vill göra vad i detta, kan det inte vara så svårt att räkna ut.