Detta är viktigt att förstå idag, viktigare än någonsin så sprid och dela detta vidare!

Många år innan USA invaderade och ockuperade Irak, fanns det planer som cirkulerade inom Pentagon för att partitionera, dela upp, Irak längs "sekteriska" linjer med det uttryckliga syftet att tillåta USA och dess regionala allierade att bättre kontrollera oljan, Resursproduktionen och rörelsen av olja inom Mellanöstern.

Alltså kontroll över ett strategiskt naturresursflöde som upprätthåller petrodollarfunktionen och dess värde för dollarns roll som världens reservvaluta.

Den Korporativistiska, neokonservativa - Anglozionistiska -
drömmen om att dela upp Irak hade funnits i drygt ett decennium, när den först började förstås av andra, ett år före USA:s olyckligsaliga invasion 2003 av landet. Planen utarbetades av tidigare vicepresident Dick Cheney och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz. Man övervägde uppdelningen av Irak i tre autonoma, sekteriska "stater" en för irakiska muslimska sunnier, en för muslimska shias och en för etniska kurder, som också övervägande är muslimer. Denna partition, som troddes vara den bästa, skulle tillåta USA och dess regionala allierade att lättare dominera Irak och dess viktiga fossila bränsleresurser, tillsammans med att ge andra "strategiska fördelar".

Som den USA-baserade Anglozionistiska tankesmedjan Stratfor noterade 2002, skulle invasionen och förstörelsen av Irak bana väg för partitionen och därigenom större amerikansk kontroll över Irak och hela Mellanöstern.

Av olika strategiska orsaker så ger man alltså alltid understöd av olika former för att uppnå önskade resultat, vilket i det fallet inte främst var pengar eftersom dollarfunktionen var vad den var redan då.

De infamösa sju länderna som "måste" invaderas och splittras för ökad kontroll speglade bara det mekaniskt grundade expansionskravet som finns inneboende i systemet som sådant.

Det stora problemet för splittringsplanen var emellertid det enkla faktum att dessa olika tilltänkta grupper hade levt tillsammans med minimalt sekteriskt våld i Irak i århundraden. Detta innebar naturligtvis att den sekterism som behövdes för att rättfärdiga partitionen måste konstrueras. Förenta staterna, i sin invasion och efterföljande ockupation av Irak, lyckades tack vare att man sponsrade sekteriskt våld genom militärutbildningen - inklusive tortyrtekniker - som man gav irakiska militärer, polis och militära styrkor som delades upp längs speciella, gärna konfliktskapande etnoreligiösa linjer.

Många av dessa organisationer har visat sig vara upprepade människorättsbrottslingar och har på givna grunder riktat sig mot specifika etnoreligösa grupper inom Irak. Men trots denna oerhörda moraliska historik fortsätter den Djupa Staten inom USA att finansiellt stödja dessa beväpnade grupper, alltså man upplever att man har inte något annat val..

Den Djupa Staten har också arbetat för att skapa och stärka etnoreligiösa indelningar inom landet genom att främja irakiska organisationer grundade på religion eller etnicitet snarare än i politiska sammanhang.

Även om många tror att de största vinnarna i den amerikanskt skapade miljön av irakisk sekterism var den irakiska majoritetsbefolkningen i Shi'a - som trots allt fick kontroll över regeringen efter invasionen - var det egentligen kurder som hade vunnit det mesta som ett resultat av den Djupa Staten i USA: s verkliga ambitioner att dela och erövra Irak.

Kurderna är den största gruppen av nomadiska människor i världen och har länge existerat utan egen stat. Som en journalist som heter Sarah Abed har noterat: "Detta faktum har gjort det möjligt för västmakterna att använda det kurdiska folkets" statslösa "situation som ett verktyg för att dela, destabilisera och erövra Irak och Syrien, där koloniala olje - och gasintressen sitter djupt rotade. De mest kraftfulla kurdiska politiska partierna i dessa länder ser sig inte som marionetter, men historien visar att västerländska kolonialmakter återkommande har använt dem på det sättet tidigare och fortsätter att göra det, ofta med deras villiga samarbete.

Under de senaste årtiondena har den amerikanska regeringen och militären givit öppet stöd till kurdiska separatistiska element, även om man har slutat att erkänna "Kurdistan" som en stat som är helt oberoende av den Bagdadbaserade regeringen. Denna roll tillföll i stället amerikanska företag, till exempel ExxonMobil, övriga oljeföretag - bland annat Chevron och dåvarande Gazprom - följde Exxons ledning ..

Även om Daesh var utmålade av media som ett gissel mot kurderna, har de faktiskt ändå gynnats av Daeshs invasion av stora ytor i Irak. Faktum är att kurderna, korrumperats, blivit utbildade, beväpnade och försedda med stöd från USA och Israel, har tagit kontroll över många tidigare Daesh-territorier och därigenom har de utökat storleken på sitt eget territorium.

USA och dess regionala allierade har därför sagt att kurdernas förmåga att konfrontera Daesh i princip beskriver att de ska få "gå sin egen väg". Som Sadad Ibrahim al-Husseini, tidigare forskare för utveckling för det saudiarabiska oljebolaget Aramco, beskrev i New York Times 2014: "Vid slutet av dagen kommer kurderna att få gå sin egen väg, eftersom de är den enda trovärdiga sunni -gruppen som kan konfrontera ISIS." Varför en Saudier tycker att den "enda trovärdiga" är ett adekvat sätt att beskriva verkligheten på, säger väl sig själv ur perspektivet av den långsiktiga planeringen. Det där var alltså även det i en eller annan omfattning i säck innan det kom i påse.

Kurdisk kontroll av Iraks oljerika norra del är nyckeln till delningsplanen. Den Djupa Staten anser därför att ett irakiskt kurdiskt oberoende är oundvikligt, åtminstone så småningom. De har naturliga allierade i USA på grund av oljebolagen som är involverade i borrning där. Och turkarna och européerna behöver sin gas. Som inte får komma från Ryssland!

Att Trumpadministrationen som motverkar den Djupa Staten, ändå kan hålla sig med en så stor andel medarbetare som sympatiserar med den Djupa Statens ambitioner i detta, bygger helt enkelt på "antagandet" om att genomförandet på platsen ovillkorligen kommer att misslyckas på grund av Ryssland.

Israel ser sig ha stor nytta av en uppdelning av Irak och har, som den Djupa Staten i USA, arbetat för att konstruera sekterism där och stärka kurderna. Kurderna har fått vapen, träning och mer från Israel - långt före uppkomsten av Daesh, med band som går tillbaka till 1960-talet.

Israel har också direkt stöttat kurdernas ekonomi. År 2015 importerade Israel, trots varningar från Bagdad, så mycket som 77 procent av sin oljeförsörjning från irakiska Kurdistan, som skaffade sig nödvändiga pengar till den medellösa kurdiska regionalregeringen.

Israel har länge erkänt kurdernas potentiella roll i uppdelandet av länder som Israel och dess allierade inom den Djupa Staten försöker försvaga. Det är knappast en slump att Israels StorIsrael-projekt nästan perfekt matchar ett "Kurdistan". I Oded Yinon-planen eller planen för ett "StorIsrael" anses användningen av kurderna nödvändig som ett medel för att dela upp grannländerna för att hjälpa till i de israeliska planerna för större dominans och territoriell expansion.

Dessutom anser israelerna att kurderna är en viktig del av det långsiktiga målet att destabilisera Iran. Exempelvis avslöjade WikiLeaks år 2010, att Israels underrättelsetjänst Mossad hade uttryckt intresse för att använda kurderna och andra etniska minoriteter för att undergräva förtroendet för den iranska regeringen genom att skapa splittring. Eftersom Israels uppdelning i detta skulle isolera Iran från Syrien, ser Israel - precis som den Djupa Staten i USA - uppdelning som tjänande flera mål, vilket gör att Israel kan dominera hela Mellanöstern.

Under 2011 började USA och dess allierade - nämligen Israel, Qatar, Turkiet, Frankrike, Storbritannien och Saudiarabien (och givetvis ett land till..) - leverera tonvisa massor av vapen till upproriska och sekteristiska element inom Syrien, som sammantaget kallades "moderat" Wahhabi-motstånd så som den fria syriska armén och kurderna. När konflikten senare rasade på - och den "moderata" oppositionen gång på gång blev ertappad med att dela nära band med internationellt erkända terrororganisationer som al Qaida - började Washingtons stöd av rent praktiska opinionsbildningsskäl att mer och mer växa mot kurderna. Det fanns liksom inga andra långsiktigt trovärdiga partiserande krafter kvar att tillgå.

Liksom i Irak blev spridningen av Daesh i området en förevändning för USA att inte bara sätta kurderna mer i förarsätet utan också att tillåta dem att ta kontroll över områden, såsom Raqqa, som en gång hölls av Daesh. Ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedier och regeringskällor har upprepade gånger sagt till allmänheten att kurderna måste vara beväpnade, eftersom de var den enda gruppen som visat sig vara "effektiv" när det gäller att motverka Daesh.

Förra året i mars förklarade kurderna bildandet av en kurdisk federation under demokratisk självstyrning. Den här deklarerade federationen har ännu inte fått internationellt erkännande, men - med tanke på vad som har skett i Irak och i förbindelserna mellan den Djupa Staten i USA och Syrien - verkar en sådan prestation inte ligga långt bort i tiden...
Enter, den kommande folkomröstningen om ett självständigt Kurdistan i Irak - som gör att Ryssland uttrycker sitt stöd till Baghdad och som får Baghdad att uttrycka sin tacksamhetsskuld till Iran för att ha bekämpat Daesh så effektivt.

Syriens Kurdistan exporterar sin olja till Iraks Kurdistan, med vilken man bekvämt delar en gräns. Oljan förädlas sedan och säljs till Turkiet. Så Bilal Erdogans roll i detta kan ha haft en mängd olika syften. Även om inga företag är uttryckligen inblandade, blev överenskommelsen mellan syriska och irakiska kurder mäklade av icke-namngivna "förmedlare" och "oljeinvesterare". Kurderna i Syrien och Irak skrev inte ens på avtalet i person. De blev bara därefter "informerade" och instruerade att övervaka operationen.