Venezuelas tidigare existerande sociopolitiska sårbarheter och institutionella svagheter utnyttjades av den Djupa Staten mot landet för att utlösa en färgrevolution mot regeringen. När det misslyckades förändrades regeringsförändringsrörelsen till en typ av stadsuppror och utvidgade nyligen sin verksamhet genom att lansera en terroristattack mot en militärbas i centrala delen av landet.

Det är fortfarande inte helt otroligt att situationen kommer att förvandlas till ett externt utlöst "inbördeskrig" med den slutgiltiga avsikten att etablera ett militärt kuppförsök mot president Maduro, men oddsen för ett "USA" som direkt ingriper med reguljär militär i detta scenario är nu nära nog obefintliga.

Trumps hotande med "militära alternativ" är snarare relaterat till den roll som Clintonsorosdoktrinens "Lead From Behind", som den Djupa Staten har för avsikt att spela genom att använda Colombia som sin regionala partner för att leverera vapen och andra former av hjälp till de alltid lika "moderata rebellerna" i Venezuela, precis som man använde Turkiet som kuliss för den Djupa Staten, för att göra vis-à-vis Syrien under de senaste sex åren.

Dessutom kan det med säkerhet anses att CIA har inte mindre än svårt att arbeta med att försöka konstruera sin önskade militära kupp, så chanserna för framgången är osannolika om inte hybridkriget blir ett fullfjädrad externt utlöst "inbördeskrig" som i Syrien. Dessa två sammanhängande orsaker förklarar indirekt vad Trump menade med att vägra att utesluta ett "militärt alternativ"- han menar det inte alls samtidigt som han vet att detta skulle vara en opinionsbildningsmässig katastrof för den Djupa Staten om det blev ett faktum - vilket alltså kan utnyttjas.

Men det är visserligen också så att det extrema fallet inte helt kan diskonteras - nämligen varigenom ett "humanitärt ingripande" av varierande skala släpps ut i krisens sista steg i för att avgöra utvecklingsriktningen i regeringens svagaste stund. Detta måste alltså förhindras som alternativ för den Djupa Staten.

Oavsett vad Donald Trump gör eller inte gör, kan Trumps storvulna uttalande faktiskt och lustigt nog, därför slå tillbaka på honom genom att öka president Maduros sympatier bland de så kallade oppositionsdrivna medlemmarna. Det är en sak att bråka med en vald ledare och hoppas på hans undergång, men det är en helt annan sak att aktivt stödja den utländska invasionen av sitt eget land genom halvklotets traditionella hegemon, speciellt med tanke på USA: s blodiga historia om militär aktivitet i Amerika under det senaste århundradet. Minns att 80 % av det moderna kriget handlar om opinionsbildning.

Trumps kommentarer ställer därför "USA: s regims" omväxlande proxies i en koppling där de nu fångas i ett dilemma mellan att stödja vad världen som helhet uppfattar som ett hot för att invadera sitt eget land eller för att stödja sin legitima ledare som de redan har bedrivit upplopp mot i månader. Den genomsnittliga anti-regeringssupportern kan antas vara lika mycket mot Maduro, som mot en spekulerad amerikansk invasion av sitt land och "oppositionens" upplopp, var ju trots allt i grunden någonting som bara ville hålla nyval i hopp om att fredligt genomföra regimförändring.

Dessa proxies har dock stött "oppositionen" fram till den här punkten, eftersom de såg dem som "minst dåliga" alternativet, men Trumps underförstådda militära hot visar nu i huvudsak på att de nu istället kan komma att fungera som spjutspetsen i en eventuell invasion och detta hade de nog inte tänkt sig med avseende på den ställning som Kreml och Peking har tagit i frågan. Så hur de kaotiska "inbördeskrigets" förhållanden där USA konventionellt skulle kunna ingripa militärt i Venezuela enbart beroende på deras intensifierade hybridkrigsåtgärder, är inte alldeles uppenbart?

Detta faktum borde med rätta ge upphov till självidentifierande "patriotiska oppositionsmedlemmars" självrannsakan och uppmana dem att ompröva sin "minst dåliga" normativa bedömning som de tidigare gav till "oppositionen". Om de engagerar sig i någon slags seriös självreflektion så kommer de att se att det är faktiskt president Maduro som är den "minst dåliga" av de två och att det bästa sättet att uppnå sitt mål om regimskifte är att vänta tills nästa demokratiska omröstning är planerad att hållas.

Att fortsätta att kasta sin tyngd bakom "oppositionen" vid denna tidpunkt är likvärdig med att öppet stödja de steg som behövs för att skapa förutsättningar för Trumps nu mediehypade "militära alternativ" mot sitt land, till och med ett "humanitärt ingripande". Det är inte känt till vilken andel som "oppositionen" uppfyller de "patriotiska" kriterierna som dessa punkter skulle gälla för, men om deras antal är tillräckligt stora så skulle deras passiva "defektering" från antikrigsrörelsen som svar på Trumps hot, kunna hantera regimens förändringsarbete.

Å andra sidan, som närmar sig ämnet från en mer cynisk vinkel som "djävulens advokat", så kan det inte förändras mycket på något sätt om den Djupa Staten redan har låst i sitt sinne att eskalera hybridkriget i Venezuela till en Syriskliknande nivå, men det skulle ändå representera en viktig moralisk seger för den legitima regeringen genom att ytterligare avslöja "oppositionens" förrädiska kopplingar med den Djupa Staten. Precis som i Syrien.

Oavsett vad Trump verkligen menade med sitt "militära alternativ" som kommentar och trots vad de "patriotiska oppositionsmedlemmarna" bestämmer sig för att göra, tyder alla indikationer på att Venezuela är vid en ödesdigra vändpunkt och att de kommande veckorna kommer att bestämma dess framtid för vad som kan bli de kommande åren.