Sverige kommer med all säkerhet att inom kort visa sig ha kunnat vara världsledande både på att göra sig själv till åtlöje genom olika polariseringsskapande genusbravader och att härbärgera institutionaliserad korruption, vilka båda givetvis är de allra starkaste mandaten för att Sverige verkligen har världens mest grundlurade /och privatskuldsatta befolkning – som dessutom inbillar sig att den är i princip rikast.

I detta självbedrägeriets Mecka har alla lärt sig att man skall sköta sig själv och skita i andra, varför också kläderna gör mannen, så oavsett hur den psykosociala och ekonomiska välfärdsutvecklingen ser ut, så håller svensken fast vid den svenska modell som monetärmekaniskt funktionsmässigt alltid har varit densamma.

Bara i Sverige kan det finnas en partiledare som är så enfaldigt korrumperad och kognitivt formaterad att den i princip helt saknar koppling till verkligheten och ändå reagerar inte människor i någon nämnvärd omfattning och utsträckning.

Det är inte nu, när detta system ovillkorligen havererar, som det är läge att uttrycka sympatier för den kanske mest korrupta amerikanska politikern som har funnits. Det är inte nu, när strukturerna krackelerar som det är läge att gräva sig djupa ner i gropen.

Det måste bero på att det råder en mycket påtaglig brist på tankeförmåga utanför den formaterade boxen – alltså bristande förmåga till utveckling av medvetet medvetande genom självreflexion.

Så det hyllade begrepp som av statsministern kallas för ledarskap, har naturligtvis en förståelsemässig innebörd av samma logiska kaliber. Ett land har den ledning som det har förtjänat

Sådant värderingsburet ledarskap som anfört positivt begrepp kopplat till Sveriges idol Clinton, är med avseende på Clinton Foundations förehavanden och situationen i det demokratiska partiet nu, bara en tragisk bekräftelse på hur illa ställt som det verkligen är med den moraliska karaktären inom den Anglozionistiska politiska adeln i landet - samt med den allmänna tankeförmågan...

Inte blir bilden av Sverige mycket bättre av att konstatera situationen i Ukraina i förhållande till de ställningstaganden som har gjorts.

Detta är knappast ens tragikomiskt längre, det liknar mest en nationell personlig psykologisk tragedi.