Ironiskt nog, vansinnigt, har vi övertygat oss själva om att vi är normala när våra handlingar bäst kan beskrivas som att vi själva alltmer kommer till att rusa allt snabbare på ett upplopp som slutar med en vägg. Allt fler har också därför dragit slutsatsen att vår filosofiska materialism är direkt relaterad till vårt egoistiska sinne. Men hur mycket materialism behöver någon och varför, egentligen?

Men man kan också undra om sekvensen inte egentligen är tvärtom, alltså utan en traumatiserande händelse, att vissa mänskliga kulturer blev mer materialistiska under de senaste tre eller fyra tusen åren i takt med utvecklingen, att de blev allt mer och mer förgiftade och sjuka av en växande alltmer självcentrerad materialistisk livsstil, människan blev utom sig, att vansinnet betingades och förstärktes över tiden, att begäret stegrades med tillgången. En omättlighet betingad av bristande känslomässig självförståelse, outvecklat medvetet medvetande båda ovillkorligt växande i en självförstärkande dödsspiral för alltid.

Med hänsyn till denna diskussion, så kan vi därför anta att materialismen som strävan är ytterst ohälsosam för människor av en mängd olika orsaker, vilket är en bild som jag känner utan någon som helst tvekan är rätt. Annars så skulle givetvis det rationella egot istället se detta materialistiska strävande ”tillstånd” som en slags kontinuerlig, eller bestående, nödsituation som kräver att egot blir till ledande front för att ”rädda” vårt medvetna medvetande från vansinne och vår kropp från oss själva genom att skydda oss från våra mest destruktiva tendenser. Vi måste bli lyckliga genom att bli ensamma som sista människa kvar på jorden. Men så fungerar det alltså uppenbarligen inte i verkligheten, vi beter oss irrationellt, ologiskt och inkonsekvent.

Att hela samhällen idag är byggda på denna konkurrerande materiella strävan som fundament, förefaller därför egentligen närmast obegripligt.

Det ledande politiska ansvarstagandet förefaller därför bara få ett allt skarpare sken av löje omkring sig. Alltfler saker bara förefaller medan allt färre saker verkligen är, när den förändrade informationsrörligheten bringar ljus åt verkligheten. Även till djupen av oss själva och vad som döljer sig i våra tankar.

Den medvetna och planerade hanteringen av organiserade vanor (vardagspusslet) och åsikter hos människorna i samhället är ett viktigt inslag i vad vi kallar för det ”demokratiska” samhället. Men den Djupa Staten som styr och manipulerar denna osedda mekanism i samhället, utgör en osynlig men egentlig regering, vilken är den verkliga härskande makten – klassen – i vårt land.

Vi styrs, våra sinnen formas, vår smak formas och våra idéer skapas till stor del av människor vi aldrig har hört talas om. Detta blir en logisk följd av det sätt på vilket vårt demokratiska samhälle är organiserat. Ett stort antal människor måste samarbeta på detta sätt, om de skall kunna att leva tillsammans som vad de flesta fortfarande felaktigt tror skall bli ett väl fungerande samhälle. Ingen eller få, tänker därför på hur det egentligen hade kunnat vara.

I nästan varje handling av våra dagliga liv, vare sig inom det politiska området, inom det ekonomiska rummet, vårt sociala beteende eller vårt etiska tänkande, så är vi dominerade av ett relativt litet antal personer som förstår hur de mentala processerna och de sociala beteendemönstren skall skapas hos massorna. Det är dessa människor som drar ledningarna som styr den allmänna opinionen. För det är bankerna som skapar de pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

De ägarstyrda mediernas uppgift är att använda propaganda och desinformation för att skydda status quo – bevara samhällssystemet. Den härskande klassen med sin avlönade politiska adel till betjänter, har makten att manipulera den allmänna opinionen, dölja sanningen, ändra offentliga uppgifter och sprida direkta lögner och vilseledningar, men de kan inte styra de faktiska omständigheter och den verklighet som nu smäller till den genomsnittliga människan allt hårdare i ansiktet för varje dag.

Politiker tillsätts för att ge människor en idé om att de har en frihet att välja. Men de har inget val. De har alla ägare och de har ett turnummer till ättestupan. Dessa ägare äger människor. De äger allt. De äger all strategiskt viktig mark och resurser, de äger och kontrollerar givetvis strategiskt viktiga företag, och de har för länge sedan köpt och betalat för statliga bolag, styrelser, riksdag och regering med sin politiska adel. De har rättssystemet i sina egna byxfickor. De äger alla stora mediebolag så att de styr alla nyheter och den information du får höra. De har dig i en snara av taggtråd genom sin makt över systemet med de pengar som styr den ekonomi som styr politiken. De styr därmed egentligen allt i det dolda.

Makten spenderar miljarder varje år på lobbying för att upprätthålla den förljugna demokratikulissen för att få vad de vill. Vi vet ju ändå vad de vill, de vill ha mer för sig själva och mindre för alla andra. Men jag ska säga dig vad de inte vill, de vill inte ha en befolkning av medborgare som kan tänka kritiskt och som själva söker information som de processar, som tänker själva fritt. De vill inte alls ha välinformerade, självbildade människor som tänker kritiskt. De är faktiskt kort sagt inte alls intresserade av detta. För det hjälper inte dem, tvärtom. Det verkar emot deras intressen. Om deras mål är deras enskilda nytta så vill de per definition inte ha konkurrens, så är är det bara.

Vet du vad, makten, vilket är kraft att bryta motstånd, vill alltså av rent naturlagsmässiga skäl, inte att folk är smarta nog att sitta runt sina köksbord och räkna ut hur dåligt de själva kommer att få det i framtiden om de fortsätter att leva i detta system, som så fullkomligt totalt kastades alla moraliska spärrar överbord för över 80 år sedan – för då kommer människorna att på ett eller annat sätt att göra revolution och bryta tankebojornas ringar, på ett eller annat sätt.