Skulderna, som förut räknades som tillgångar i bankerna, är i den
storleksordningen om nära nog oräkneliga tusentals miljarder dollar, medan vad bankerna egentligen har i tillgångar, kan räknas i miljarder, i bästa fall.

Det är bara suveräna nationalstater som kan ta makten från den finansiella oligarkin och i samarbete med varandra omorganisera det nuvarande spekulationssystemet så att ett nytt finans- och valutasystem kan införas som har som huvudmål att skydda människorna och främja det allmännas bästa i stället för bankernas bästa.

Den enda anledningen till att hela systemet faktiskt inte redan har
rasat ihop utifrån den exponentiella skuldkostnadstillväxten totalt – 1982, 1987, 1998, 2000, eller vid något senare tillfälle– är det faktum att centralbankerna återkommande har skapat nya finansbubblor, och att i dessa bubblor så har värdelösa finansmedel och papper dessutom använts som tillgångar för att kunna göra möjligt att ytterligare låna mer pengar, och spekulera mera och vidare i en karusell, likt för att skapa yra barn på tivoli, efteråt kommer ett illamående, större eller mindre, men kommer det gör verkligheten lika förbannat.

Vi lever nu på lånad tid till en lånad levnadsstandard som kan bli verklig. Vi är både skuldsatta som nationer och individer.
Våra ungdomar har börjat inse att de inte har någon framtid.
Dessa ungdomar har blivit de fattigaste individerna inom de olika samhällsskikten. Och dessutom så förblir dessa ungdomar, ändlöst släpandes på ett berg av skulder som de aldrig kommer att bli av med. Och endast den som inte häftar skuld är fri att välja.

Och vi måste med naturlagsmässig ovillkorlighet nu välja att byta finansiellt system om inte samhället skall gå under.