Som vi har uttryckt detta med destabiliseringen av Saudi ett snart oräkneligt antal gånger.

Som vi alltså har uttryckt förut...:

” Makten i Saudiarabien har i allmänhet varit fördelad mellan sju söner till King Abdulaziz och Hassan bin Ahmed, vilket omfattar nuvarande kungen Salman. Dessa söner är allmänt kända som «Sudairi Seven”. De inkluderade den sena King Fahd; den sena kronprinsarna Sultan och Nayef; de tidigare biträdande försvarsministrarna Abdul Rahman och Turki och inrikesminister Ahmed, alla nu borta från testamentering och kung Salman.
Förutom de anhöriga till söner av den saudiska grundaren, är de anhöriga till «Sudairi Six», minus Salmans familj och intensivt avundsjuka på den effekt som överförs till vice kronprins Mohammad bin Salman. När Salman dör räknar många observatörer i hemlighet med att den saudiska kungapolitiken kommer att få se en rad stridigheter som kanske resulterar i en kungligt inbördeskrig.

Så vad spelar då detta för geopolitisk strategisk roll? Jo, ett inbördeskrig mellan konkurrerande saudiska kungligheter kan lätt övergå till att bli en kamp mellan olika redan instabila saudiska regioner och sedan är cirkusen i full gång. Vilka som därför kan tänkas hjälpa till att underblåsa detta, en situation som alltså har upparbetats parallellt, behöver inte någon vara osäker på – för trots allt så är Wahabbismen ingenting som Ramsan Kadyrov tycker är så där väldigt bra.

Således, sprickbildningen i Libyen, Syrien, Irak och Jemen till följd av Saudi äventyrligheter mer än sannolikt vad som kommer att komma tillbaka för att hemsöka saudierna på ett avgörande sätt. Kom ihåg att detta med att härska genom söndring fungerar på så vis att man alltid stöder den svagare parten i en konflikt och bara så mycket att den aldrig kan vinna.

Den första saudiska region som kan förväntas dra nytta av den saudiska kungafamiljens split är den östra regionen, som är känd formellt som den östra provinsen och styrs av Saud bin Nayef, en son till den sena kronprinsen Nayef från provinshuvudstaden Dammam. När kung Abdullah dog 2015, var Saud bin Nayef förbigången till kronprins av sin yngre bror, Mohammad bin Nayef.
Även om båda bröderna är syskonbarn kung Salman, kan Saud fortfarande hysa en ovilja mot sin farbror för att ha tagit ifrån honom en chans att bli kung.

Ett fullt utvecklat Saudiskt inbördeskrig kan naturligtvis även av andra mer geopolitiska ”påverkbara” anledningar börja i den östra regionen, som händelsevis – tur är ju när omständigheter kommer till förberedelser – är faktiskt inte bara centrum för Saudiarabiens oljeindustri med tusentals utländska arbetare (inte har fått lön på länge och nu är arga) som kan påverkas utifrån, utan också hemmaregion för vad som kan vara antingen en knapp majoritet eller mycket betydande minoritet av Shia ” muslimer. Alla goda konfliktskapande ting tycks alltså vara åtminstone tre och församlade i detta – olja, utländsk arbetskraft och religion – på plats i regionen.

Den saudiska regeringen har aldrig velat göra en religiös folkräkning av landet eftersom man sannolikt inte gillar resultatet, då särskilt i den östra provinsen. Under 2009 blev den populär Shia ledaren NIMR Baqir al-NIMR gripen av saudiska myndigheterna för att ha främjat idén om att den östra regionen bör utträda ur Saudiarabien. År 2015, mitt i ett internationellt ramaskri av fördömanden avrättades al – NIMR för sin talan, av Saudiarabien. Räkna alltså med att den östra regionen är den första som gör öppet uppror mot den saudiska regeringen i händelse av att – när – nuvarande «Game of Thrones» förvandlas till ett ”War of Thrones».

Nästa region att revoltera mot monarkin skulle vara Asir, ett sydvästligt område som gränsar till norra Jemen, förutom två angränsande saudiska regioner. Asir är hem för en betydande minoritet av Zaidi muslimer. Den saudiska regimen har bedrivit en folkmordskampanj mot Asiriska Zaidis ”kusiner” på den Jemenitiska sidan av gränsen, alltså Houthi – rebellerna, som också är Zaidis.

Och förresten, i Jemen finns redan Kinesiska militära instruktörer och underhållsfunktioner på plats och etableringen har pågått i långt över ett år – så alla förstår varför USA måste trappa upp i Sydkinesiska sjön. De har tappat den militära geopolitiska strategiska handlingsfriheten i problemformuleringsinitiativet, de får laga efter läge och är nu offer för omständigheterna
Houthi rebellerna har lanserat flera militära kampanjer med en ”häpnadsväckande” – eller alltså egentligen inte så – tekonlogisk utvecklingsnivå, inklusive missilangrepp, med Saudiska mål i Asirprovinsen, liksom de saudiska gränsregionerna Jizan och Najran, i hopp om att de skulle främja ett internt Zaidiuppror i södra saudiska regionerna. Eller för att ge en avskräckande signal om andra intressens närvaro i regionen, som till exempel att skjuta lite ”halvdant” mot amerikanska jagare.

Det har vidare förekommit rapporter under Jemens inbördeskrig när Houthistyrkor intog, åtminstone tillfälligt, några saudiska byar i Asir, Najran, och Jizan, om öppna uppror av Zaidis i Asir, Najran, och Jizan, tillsammans med ett shia uppror i den östra regionen, vilket mycket väl kan vara för mycket för de saudiska väpnade styrkorna att hantera, särskilt om de själva är uppdelade i falanger av konkurrerande lojalitet till rivaliserande furstar och trosbekännelser. Så varför England och Tyskland är tvungna att öka sitt militära samarbete med Saudiarabien, alltså just nu, är mindre svårt än enkelt att räkna ut.

Intervention i ett saudiskt inbördeskrig av USA och Nato skulle ju nämligen garanterad komma att resultera i ett milt sagt kostsamt resultat för västvärlden när det gäller liksäckar, sabotage av oljeanläggningar, och ännu fler av skattebetalarnas öppet slösat miljarder dollar ner i det finansiella avloppet – vilket då omgående gör detta till en inrikespolitisk fråga för den Anglozionistiska politiska adeln – som inte går att lösa.

Sannolikheten är då dessutom stor för att Jemen skulle få se återställning av sitt oberoende i södra Jemen och en kamp om kontrollen över norra Jemen mellan Houthierna och resterna av den saudistödda jemenitiska regeringen, vilket skulle medföra att västerländska trupper också skulle ägna sig åt ett långdraget inbördeskrig på ytterligare en annan stor del av den arabiska Halvön. Även de mest krigiska medlemmarna av Donald Trumpadministrationen skulle sannolikt inte vilja fastna i detta stora arabiska virrvarr.

Utbredning av konflikten i Saudiarabien kan ju också som vore det av en slump, faktiskt resultera i att regionerna Mecka och Medina genom religiösa påtryckningar blir en självständig enhet med det primära ansvaret för att skydda de islamiska heliga platserna och garantera säker åtkomst för muslimska pilgrimer. Organisationen för den islamiska konferensen och andra icke-wahhabitiska påverkade islamiska organisationer kan av politiska trovärdighetsskäl känna sig tvingade till att bli verktyget genom vilka de två heliga städerna regleras till en «neutral zon» opåverkade av Saudi – oron och Wahhabistisk religiös radikalism. Som det kan bli.

Andra regioner i Saudiarabien som sannolikt vidare skulle knoppas av är bland annat det nordliga gränsområdet intill Irak och Tabuk, som ligger längs den södra jordanska gränsen och Aqabaviken. Tabuk kan söka någon form av säkerhetsskydd från både Jordanien och Israel för att hålla sig utanför väpnad konfrontation mellan saudiska fraktioner. Den nordliga gränsregionen kan söka ett liknande förhållande med Irak.

Den verkliga kampen för kontroll över Saudiarabien skulle dock mestadels vara centrerad till Riyadh provinsen, för att få nycklarna till kungariket, eller vad som då återstår av det, vilket alltså skulle ligga i kontrollen av den saudiska huvudstaden Riyadh. I vilket fall som helst skulle ett saudiskt inbördeskrig nu lämpligast för alla parter lämnas över till de regionala aktörerna för att reda ut begreppen. Alla ingripanden utifrån skulle helt säkert göra saken mycket värre och skulle kunna utvecklas till en bredare regional konflikt över tid.
Så egentligen är det nu bara att välja för Anglozionisterna, mindre förluster nu eller ovillkorligen oändligt mer längs vägen. Eller som Donald Trump uttrycker saken, det är dags att backa hem nu.”