En syrisk riksdagsledamot Ammar al-Asad berättade nyss för ryska statsägda Sputnik att den syriska armén kommer att svara på USA: s provokationer genom att utföra ”massiva insatser” mot positioner som innehas av amerikanskt stödda miliser.

Den så kallade syriska revolutionen kommer dock så småningom lösas i godo genom en karta med nya gränser.

Iran och Kina höll just marina övningar i Hormuzsundet bara några dagar efter det att utrikesminister Rex Tillerson "erkände öppet" att USA officiellt skall utsätta Iran för en regimskiftesoperation. Hemmaopinionen går här givetvis i taket, vilket är helt enligt plan och den Djupa Staten tappar ytterligare i problemformuleringsinitiativet genom den strategiska reflexiva kontrollen i utspelet. Tillerson vet exakt vad han gör och det var han som gjorde affärerna med Iran MOT det amerikanska embargot.

Mellan den syriska segern i slaget vid Aleppo i december 2016 och undertecknandet av Astanas memorandum om skapandet av de-eskaleringszoner i Syrien i maj 2017, var Turkiet utåt sett ett av de största hindren för fred i och frihet för Syrien.Det reflexiva kontrollspelet var då ännu inte moget för mer direkta - öppna - åtgärder

Slaget vid Aleppo var på många sätt ett Rubiconögonblick i det syriska kriget mot al-Qaida / al-Nusra. Det var en punkt utan återvändo i fråga om al-Qaida / al-Nusras långsiktiga möjligheter att erövra och underkuva viktiga tätorter i västra Syrien.

Det var under delårsperioden mellan slutet av 2016 och våren 2017 som Turkiet ändå "ökade" sitt eget uppenbart olagliga krig mot Syrien med Anglozionistunderstödda miliser - terrorister, det så kallade FSA.

Efter det att Turkiet undertecknade Astanas Memorandum i maj i år, så har Turkiets ställning utåt sett skiftat alltmer öppet.

Geo-politiskt sett har Astanaformatet lett Turkiet till att rent tekniskt sett ställt sig på samma sida som Ryssland och Iran - alltså till att byta sida, två entydiga anhängare av internationell rätt i Syrien och därmed också anhängare av den legitima syriska regeringen. Erdogan som har den Djupa Staten emot sig, är naturligtvis tillräckligt klok för att veta när det ar allvar.

Så väl medveten om att de illegala regimskiftesplanerna för Damaskus var en omöjlighet, försökte Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att militärt "samarbeta" med USA för att inta den självutnämnda huvudstaden för ISIS, alltså Raqqa. Dock, Erdogan bortsåg inte bara helt från USA i detta avseende, utan USA har därför dessutom tvingats till att öppet anpassat sig till kurdiska styrkor i Syrien som är svurna fiender i Turkiet.

Med kurder som agerar på sätt som blir fientliga, inte bara till Turkiet utan också till Syrien, är det klart att Ankara och Damaskus båda har en gemensam fiende som försöker annektera delar av både Turkiet och Syrien. Kurderna i Irak kan ensidigt förklara självständighet i norra irakiska regioner redan i september i år.

Iran, som i åratal har haft att göra med sitt eget kurdiska uppror är därför helt emot kurdisk nationalism i Irak, Syrien och Turkiet av det uppenbara skälet att det motsätter sig sådana rörelser på iranskt territorium.

I denna mening, Turkiet, Iran, Syrien och faktiskt Irak är alla på samma sida. I varje fall så är USA en fiende av många olika skäl. Iran är ett land som den Djupa Staten i USA försöker misskreditera, förtala och eventuellt skapa krig mot i USA:s namn. Syrien är ett land som, under Anglozionistmarionetten President Obama, den Djupa Staten i USA illegalt invaderade och ockuperade med avsikt att skapa en salafistisk stat i Damaskus. Under Donald Trump har denna plan reviderats ner till att mer eller mindre hjälpa kurder att annektera Syrien öster om Eufrat, något som Turkiet  i synnerhet anser vara helt oacceptabelt.

Turkiet naturligtvis, har varit med i Nato sedan 1952 och har varit en traditionell amerikanska allierad - infiltrerad av den Djupa Staten, men den senaste tidens händelser kommer alltså att ändra på detta mer än vad som tidigare låg inom det tänkbart rimliga. Nedskjutningen av SU - 24:an för att skuldbelägga Erdogan och skapa ett Turkiskt regimskifte var ett startskott i den saken.

I och med att man backar upp kurderna så tungt och öppet, backar USA också nu upp Turkiets högsta regionala och interna fiende - i alla fall utåt sett. Inte bara är detta en potentiell droppe som urholkar stenen för Washingtons relation med Ankara, utan det är även tillräckligt för att orsaka en stor spricka i bilaterala förhållanden inom Nato även utan den nuvarande och den förre amerikanska presidenten, där den senare har en personligen dålig relation med president Erdogan. Situationen i Mellanöstern kommer att avsluta den Djupa Staten, oavsett vad som händer i USA.

I Alepporegionen där kurder försöker tränga igenom till Medelhavet genom arabiska territorium i ett försök att fastställa expansionistiska gränser för en blivande kurdisk stat, så har turkiska trupper därför skiftat fokus till att bekämpa kurdiska styrkor.

Enligt Al-Masdar, en allmänt tillförlitlig källa för information gällande situationen på marken i Syrien och som är en kanal som är allt annat än pro-Erdogan, välkomnades ankomsten av turkiska trupper i Aleppo som nu bekämpar kurder, av den lokala arabiska befolkningen, något som skulle ha varit praktiskt taget otänkbart för bara två månader sedan.

Om Turkiet och Syrien och faktiskt Iran nu har en gemensam fiende, är det enda som hindrar dem från att bilda en enad front en hel del gammalt ont blod skapat av den Djupa Staten, inte bara när det gäller Syrien, så nu gäller realistisk pragmatism för att komma framåt. Relationerna mellan Iran och Turkiet fortsätter att förbättras i och med att frågan om Qatar nu aktualiseras

Medan en formell allians mellan Damaskus och Ankara mot kurder kanske fortfarande verkar opinionsbildningsmässigt svårt att föreställa sig, gäller att så länge som Erdogan är vid makten så kommer visserligen Saudifinansierade salafistiska Gulenister att vara det primära interna motståndet för Ankara, men därför kan också mycket väl en hemlig eller outtalad överenskommelse tillåta Turkiet att rikta in sig mot kurder i Syrien, alltså något som mycket väl kan hända. Den trevande grunden för en sådan verklighet har ju uppenbarligen redan börjat byggas.

Den största faktorn i detta bygge är Ryssland. Ryssland, vilket precis som Iran, stöder den syriska regeringen och samarbetar med Syrien för att bilda en anti-terrorist koalition som i alla avseenden, tänker vinna kriget mot Salafism.

Ryssland till skillnad från Turkiet och Iran, har normala relationer till kurdiska styrkor i regionen, trots det faktum att kurdiska lojaliteter nu är helt i linje med den Djupa Statens amerikanska intressen, vilka alltså går tvärtemot intresset hos nästan varje annan part i Syrien.

Ryssland har dock inte stoppat och kommer inte att stoppa Turkiet från att slåss med kurder i Syrien, och inte heller kommer Ryssland förespråka en kurdisk stat mot de önskemål som Syrien, Turkiet eller Iran har.

Därför, medan Rysslands ställningstagande till kurderna som är mer agnostiskt än Turkiet, Iran eller Syrien, kommer inte Ryssland att förespråka den kurdiska saken utan anledning och det är högst osannolikt att Ryssland någonsin kommer att ha en anledning att göra det. Det kommer i alla händelser i så fall gälla Norra Irak.

Det är därför så att Turkiet, Syrien, Iran och Ryssland hamnar på samma sida av en konflikt där Gulfiska oljepengar sakta men säkert omdirigeras bort och där den Djupa Staten i Amerika och dess kurdiska fristående proxies, blir kvar som de sista stora hindren för en ömsesidigt godtagbar fred Syrien.

Al-Qaida har till stor del decimerats, FSA kan bara göra vad Turkiet gör det möjligt att göra och ISIS är på sista andetaget i Syrien.

I denna mening, kommer den Djupa Staten i USA inte bara att ha misslyckats i Mellanöstern - som vi har sagt skulle hända en miljon gånger minst - med att nå de allra flesta mål om inte alla i Syrien, utan man kommer även i processen kunna konstatera att man har förlorat Turkiet som en allierad och därmed så kommer ZIONATO att rämna.

Erdogan gick in i kriget i det mest alienerade möjliga formatet och det misslyckades. Nu dock kan Erdogans stolthet och hans rykte delvis räddas på grund av det faktum att Erdogan vände sig mot den Djupa Staten, som i USA i själva verket är mycket värre och långt farligare för regionen. Det faktum att den Djupa Staten i USA, nu är helt främmande för regionen ger automatiskt Turkiet mer trovärdighet även nu, än Amerika har någonsin har haft som kuliss, eller någonsin kommer att få. opinionsbildningsspelet går mot sitt slut.