Varför är då detta med kollektivism – och då särskilt med filosofisk materialism som drivkraft – så farligt och egentligen i grunden så destruktivt för samhället på lång sikt som ledande fundament för utvecklingen?

Hur stor är den del av den kultur och ekonomi är det som sporrar och sprider innovation - notera då inte bara teknisk innovation, utan kanske främst socialpsykologisk innovation?

Om detta segment av själslig utveckling är för litet, då har samhället helt enkelt inte kapacitet att absorbera innovationer tillräckligt snabbt för att ändra riktning. Om endast 1% av ett samhälle och ekonomi uppmuntras att förnya sig, experimentera och dessutom misslyckas sträva efter att tänka fritt som individer– har denna lilla skiva helt enkelt inte massa nog att flytta 99% i tid för att undvika instabilitet. Så haveriet kommer oavsett om det beror på monetärmekanisk fundamenta eller inte, det bara sammanfaller ändå denna gång.

Paretos Principer visar att om minst 4% av samhället / ekonomin måste aktivt verka nyskapande för att så småningom påverka 16 % av samhället / ekonomin, som sedan påverkar 80%. Om 20% av ett samhälle / ekonomi muterar / anpassar sig snabbt på grund av snabba cykler av innovation, experimenterande och misslyckande, har denna nation en exceptionell fördel gentemot andra samhällen / ekonomier som saknar förmågan att reagera / anpassa sig till förändrade omständigheter kommer att haverera i den tidigare formen.

Så de materialistiska parasiterna dödar oundvikligen sig själva med tiden.

När det som har fungerat i årtionden inte längre fungerar, kommer förmågan att hitta lösningar och snabbt distribuera dessa lösningar att göra en stor skillnad för stabiliteten - Status quo, för sättet att komma framåt och den allmänna innovativa förmågan är vad som verkar ledande i verkligheten.

Innovation stör de gamla sätten, och det innebär att vissa människor kommer att förlora sina jobb. Fördelningen av möjligheter och utveckling (sätt att komma framåt) är lika kritisk som stabilitet och innovation: samhället / ekonomi måste ha mekanismer för att möjliggöra att om de störs av förändring så kan de självjustera och hitta fotfästet igen.Nu är vidmakthållande av det innevarande systemets funktion det i allt ledande.

Man kan därför naturligtvis inte låta enskilda vinstmaximeringsintressen kontrollera det allmänna betalningsmedlet. Detta är nu så pinsamt uppenbart något kan vara.

Ett annat sätt att säga allt detta är: det är inte rikedom som räknas och i synnerhet inte av det nuvarande monetära slaget, det är drivkrafterna i välståndsskapandet som räknas, och fördelningsmekanismerna för denna rikedom. Rikedom försvinner eller förbrukas om den inte utvecklas; rikedom som flödar i händerna på ett fåtal på bekostnad av många triggar bara igång instabilitet.

Vi kan bara uppleva känslor individuellt, tillsammans, så kravet är på oss alla att försöka att utveckla oss själva som individer och människor.