Härska genom söndring fungerar lika väl i Anglozionistunderstödda regioner som runt Tripoli eller Riyadh som det gör på andra håll.

Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov och Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu finns för tillfället i Kairo i möte med sina egyptiska motparter Sameh Shoukry och Sedki Sobhy, respektive i det så kallade 2 + 2-formatet. Detta är det första mötet sedan 2013.

Under samtalen talade båda sidor om hur de kan öka ansträngningarna för att samarbeta i kriget mot terrorismen i hela omvärlden, inklusive i både Egypten och Syrien.

Ända sedan ordförandeskapet för Hosni Mubarak (1981-2011), har Egypten varit en pålitlig USA-allierad, men sedan tiden av Nasser som styrde Egypten och förändrade arabvärlden med sin sekulära arabiska nationalistiska revolution, har både Sovjetunionen och USA tävlat för ökat inflytande. Som sådant har Egypten aldrig haft dåliga relationer med det moderna Ryssland eller Sovjetunionen, något som inte kan sägas om Anglozionistfasonerna från Storbritannien, Frankrike och Israel som tillsammans invaderade Egypten under Tripartite Aggressionen 1956 innan både Moskva och Washington berättade för dem att det var dags att dra sig tillbaka.

”Det är märkligt (...), nästan "förvånande" att USA och flera EU-länder olagligt har invaderat och ockuperat Syrien utan rättslig grund, men verkar göra nästan ingenting för att hjälpa Egypten i en nödens stund, även om en liknande rättslig grund föreligger för att ingripa i Libyen tillsammans med Egypten, något som uppenbarligen är viktigt i Syrien av en anledning...

Vi kan väl hur som helst därav lugnt konstatera att kampen mot den Anglozionistiska Djupa Statens kolonialväldesambitioner uppenbarligen kommer alltmer i ljuset av verkligheten.

I själva verket, har USA sagt väldigt lite, på senare tid, offentligt om Egyptens beslut att lagligt slå mot terrorister som mål i Libyen efter ISIS slakt av dussintals egyptiska kristna på en pilgrimsfärd. Detta kan förefalla vara ett besvärligt beteende från en "allierad", men det speglar den numera alltmer lugna inställningen, precis som USA: s svar på ISIS erövringskrig som inletts mot Filippinerna. Även där har president Duterte vänt sig till Ryssland i stället för USA för hjälp med att förse den filippinska militären med modern utrustning. Det är kampen mot den Djupa Staten som blir den alltmer tydliga fråga som nu accentueras.

Det är kanske förvånande att Egypten verkar vara på väg att vända sig till Ryssland för att få externt bistånd till sin kamp mot terrorismen, men faktum är att Ryssland aldrig har underkuvats helt av den Djupa Statens vilja eftersom den måste verka utan att synas och landet är för stort för att kontrollera på så vis och nu kastar Ryssland av sig den Anglozionistiska kolonialismens dolda bojor. Den unipolära ordningen blir multipolär!

Även fast Egypten är den folkrikaste staten i arabvärlden med den största armén i något arabland, är omfattningen av problemen som Egypten står inför med ISIS kontroll över stora delar av dess Sinaihalvö i nordöst, ett extremistiskt Muslimskt brödraskap med terroristkampanjer inifrån och ett Libyen som är en helt havererad stat i väster, någonting som innebär att all, verklig, hjälp som Egypten kan få, den kommer också att välkomnas. Men det är alltså verkligheten som gäller och inte bara läpparnas bekännelser. Att Sverige engagerar sig som det gör, säger naturligtvis därför allt som behöver sägas i detta med avseende på förhållandet till den globalistiska Djupa Staten. Ja, Libyen kan inte någon ha glömt.

Egyptens utrikesminister Sameh Shoukry uttrycker därför passande nog - alltså inte minst med avseende på Sverige:

”Vi är närmast samordning med Ryska federationen i sökandet efter möjliga lösningar [för att bekämpa terrorism], vilket eliminerar orsakerna till finansiering av terrorism, att vidta åtgärder mot terroristsponsringsstater som förser dem [terroristerna] med asyl, liksom med baser för utbildning, beväpna dem”.

Svenska MP 5:or på flygplatsen i Baghdad lastade på en Herculeskärra som lyfte från Incerlik, tänker vi då.

Sergey Lavrov som också träffade Egyptens president Sisi sade:

”Vi måste hålla ständig vaksamhet och etablera bredast möjliga internationella samarbete i kampen mot terrorismen ...
... vi är förenade i behovet av att öka insatserna från världssamfundet i kampen mot terrorism, och vi undersökte i detalj alla steg som vidtas nu.”

Man kan i detta inte helt undgå tanken på att kampen mot terrorismen faktiskt inte är detsamma som kampen för terrorismen!

Lavrov gått så långt som ange att en uppgörelse hade nåtts för Ryssland att erbjuda markunderstöd eller militärt flygunderstöd till Egypten i kampen mot salafistisk - Saudisponsrad - terrorism och Ryssland gör aldrig sådana förtida uttalanden gällande utrikespolitiken till skillnad från de ofta mer retoriskt övernitiska[opinionssökande] 'diplomater' från väst.

Det är möjligen för tidigt att spekulera i om när en sådan sak kommer att hända, men det finns ingen tvekan om att det finns en sådan beredskapsplan för materiellt ryskt stöd har diskuterats i händelse av att Egypten blir överväldigat i den kamp som man uppenbarligen har i sina händer och som har pågått under en längre tid.

Dock, både Mistralfartyg och Alligatorhelikotrar är naturligtvis klara - i dubbel bemärkelse - tecken i tiden på den kommande utvecklingens riktning.

Under årtionden, har Egypten som en gång ledde den arabiska världens motståndskraft mot Anglozionistisk imperialism och islamistisk politisk och militär extremism, blivit självbelåtet [ignorant genom infiltration givetvis] i sin ställning som en sekulär vän till "väst". Detta har blivit särskilt förstorat genom Syrien men även före 2003, då Syrien och Irak var två sekulära arabstater med allvarliga meningsskiljaktigheter med Anflozionisthegemonin och dess expansionsplaner.

Egypten kan dock komma att inse att medan den Anglozionistiska västvärlden spelar glada över att göra affärer med ett land som Egypten på dess egna villkor, så är det när det gäller att dra en fördel av en allians med en supermakt, så är det Ryssland som levererar när det gäller säkerhet och långsiktigt samarbete utifrån sina egna naturresurstillgångar, så om Egypten skall behålla någon självständighet utan att offras på den falska solidaritetens altare så är det ovillkorligen Ryssland som gäller.

Libyen är precis som vi har sagt sedan länge, redo att bli nästa stora front i `ISIS' kriget genom Mellanöstern och Nordafrika. Det innebär att kriget i Syrien och Irak sakta men säkert dör bort och framgent så kommer alla ögon att vara riktade på både den libyska havererade staten och Kairo när det gäller vad som händer härnäst. Det faktum att Kairos ögon är alltmer riktade på Moskva snarare än Washington är ett talande tecken i tiden för vem Egypten tycker att hennes vänner är i denna nödens stund.