Libyens nya inbördeskrig har snabbt blivit ett krig som utkämpas på många nivåer och ibland konkurrerande fronter. Det finns nu regionala, ideologiska och internationaliserade typsnitt i ett krig för det som återstår av hjärtat och själen i en sönderfallen stat som en gång var den mest enade, rika och stabila i Afrika. Det var också för övrigt den mest effektiva staten i Afrika att åtala för terrorism, mer så än till det mycket större Egypten, ett land som andligt och kulturellt är långt mer Levantinskt än Maghrebi (Arab Afrika) som det ser ut nu.,

Just nu, Libyen har två huvudstäder, som båda konkurrerar om internationellt och internt erkännande som representantativt säte för makten i landet.

Den överlägset mer stabila av de två huvudstäderna är den östliga staden Tobruk, inte långt från den egyptiska gränsen. Det styrande libyska Representanthuset i Tobruk tillsammans med dess militära gren i Libyens militär, är vid denna tid inte bara den mest stabila fraktionen utan också den mest kompetenta och sekulära. Den stöds av Kreml.

Dess militära och ibland politiskt ledarskap är ansvarig under Khalifa Haftar. Haftar var en gång en lojal och mycket dekorerad officer i armén av det stora Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya (Libyen under Gaddafis revolutionerande tredje politiska teoriperiod / aka grön Libyen).

I slutet av 1980-talet, mitt i Libyens krig med Tchad, bröt Haftar med Gaddafi och så småningom flyttade han till USA där han blev medborgare.

Hans nuvarande roll i Libyen stöds nu öppet av Egypten. Haftar som kontrollerar Libyens flygvapen, samordnas med Egypten, som den senaste av egyptiska flygvapnets bombningar av terroristmål i östra Libyen.

Krafterna lojala till representanthuset och Libyens militär i Tobruk, i stort sett (men inte dogmatiskt) motsätter sig alla fraktioner i Tripoli.

År 2011 började den libyska ”revolutionen” då ett antal stammar i den östra delen av landet enligt medierna i väst, kände sig sporrade till att protestera mot ”orättvisa” (eller kanske så att de var övertygade om) fördelningen av oljeinkomster. Detta är ett klassiskt exempel på Anglozionistisk neokolonialism, när Storbritannien och Frankrike – med stöd av USA – genom nationella demokratispridningskulisser försökte rida på vågen av protester i Libyen för att främja sina egna syften.

Innan man förklarade självständighet, var Libyen indelat i tre koloniala sektorer – ansvarsområden: Tripoli enligt italiensk kontroll, Fezzan i ett franskt mandat, och den oljerika regionen Cyrenaica under kontroll av den brittiska kronan. Önskan att återuppliva historien har tvingat den brittiska katten, avbildad som ett lejon, att trassla i sina tassar djupt in Libyen. Engelska lejon är mer ovanliga än man tror nämligen.

Ryssland hade då i alla fall uppenbarligen ännu inte lyckats att klart signalera sitt intresse i Libyen, när den brittiska försvarsministern Michael Fallon, talade vid en internationell säkerhetskonferens i München, han sade med klar irritation, ”Vi behöver verkligen inte Ryssland, vi behöver inte att björnen fastnar med tassarna i Libyen. ”

Den brittiska försvarsministern fick sitt officiella svar från sin ryske kollega Sergej Shoigu, ”För att fortsätta på ” djur ” ämnet … Vad är på deras vapen, ett lejon, är det inte så? Det finns ett gammalt talesätt: varje lejon är en katt, men varje katt är inte ett lejon. Alla bör ta itu med sina egna frågor. Vi tror dessutom inte att det finns ett djur på zoo som kan kommendera runt en björn. ”

Londons anti-Ryssland politiska manövrerande sammanföll med den sjätte årsdagen av protester mot regeringen i Libyen som ledde till ett blodigt inbördeskrig och kollapsen av den libyska staten. Från allra första början var de protester mot regeringen med stöd av Storbritannien och Frankrike. Och det hela kulminerade i att brittiska och franska flygplan – med stöd av Sverige – gjorde så att bombningarna inte bara blev libyska militära mål, utan även civila sådana.

Vi kan se resultatet av Natos och Sveriges agerande i Libyen – ett inbördeskrig som dödade 50.000 enbart 2011 (antalet fortsätter att växa), cirka en miljon flyktingar, havererad infrastruktur och skenande inflation. Landet har upplösts och rivaliserande beväpnade grupper har huggit ur sin egen bit av territoriet. De stridande miliserna i Tripoli, med inget förtroende alls för Sarraj regering, avgränsar med jämna mellanrum sina relationer med varandra med hjälp av inte bara arga ord utan också med hjälp av tungt artilleri.

Jo förresten, den 21 februari undertecknade Rysslands Rosneft ett avtal med Libyens National Oil Company (NOC) som lägger grunden för ryska investeringar i den libyska oljeindustrin. Som påpekas i NOC uttalande ”Avtalet innebär inrättande av en gemensam arbetsgrupp av de två parterna för att utvärdera möjligheterna i en mängd olika branscher, inklusive prospektering och produktion.” Enligt Guardian , genom att ta detta steg har Ryssland kraftigt ökat sitt engagemang i Libyen.