Vi vet instinktivt att vara ensam med alla pengar på jorden utan andra människor skulle göra pengar meningslösa, samtidigt som vi därför också enkelt inser att pengar bara utgör något slag av socialt kontrakt, vilket alltså egentligen helt saknar betydelse utan relationen till andra människor, alltså naturligtvis vet vi egentligen att pengar saknar bäring på interpersonella relationer. Ja, vi begriper i alltmer allt snabbare att våra egna känslor äger vi själva vår egen suveräna rätt till som individer och människor. Så hur vi än vrider och vänder på resonemanget, så kommer vi att komma fram till att vi måste resa oss upp som individer och gå ensamma för att kunna gå vidare och verka tillsammans. Ingen kan känna en känsla åt någon annan, men alla kan kan känna sina egna känslor och genom detta som upplevelse verka tillsammans.

Nyckeln till fullheten av vem vi är, ligger i avbrytandet av kraften i lögnerna som skapar våra tårar. Den har sina rötter i vår vilja att utforska våra egna personliga gränser, släppa vårt behov av kontroll - våra känslogrundande värderingar - och att bara våga vara ett med våra känslor. Att vara sanna och uppriktiga mot oss själva. När vi nu börjar den långa resan att återvända till våra sinnen – för att känna världen igen – måste vi också lära oss att flytta våra känslor på hälsosamma sätt, genom eftertanke. Den kognitiva formateringen av vår själsliga disposition sitter djupt rotad, den har hållit på länge. I annat fall, om vi inte rör oss med eftertanke – noggrann aktsamhet – i oss själva, kan den spänning som byggs inom oss, kasta oss tillbaka till nya domningar. Eller ännu värre, depressioner, när trycket från den kognitiva dissonansen – blir för stort

Det är en skrämmande sak att börja känna igen sina egna känslors grunder. Det finns så mycket smärta i den här världen, inte minst beroende på att våra värdegrunder har formaterats så hårt för att bilda ett socialt mönster. Betraktelsen kan alltså föra oss till den yttersta kanten – till de verkliga utmarkerna – av vårt hela förstånd. Så det förtjänar verkligen vår uppriktiga respekt, så att vi inte tappar taget helt, precis som processen alltid kräver vår oavbrutna uppmärksamhet. Att hålla oss känslostyrda – allra helst på fel grunder – och borta från vår egen möjliga rationalitet, är därför ett primärmål för de kognitiva landskapsarkitekterna

Men det finns också skönhet. Runt omkring (och inuti) oss. Skönhet som ger mening åt vår existens det är våra ärliga och uppriktiga positiva upplevelser som stimulerar våra biologiska belöningssystem. Skönhet som vi inte kan se när vi inte känner ärligt mot oss själva ur ett alltid så uppriktigt (dynamiskt utvecklande) perspektiv som möjligt. Däri ligger kampen för den egna utvecklingen som människa längs det livets väg som utgör målet. Det krävs två för att dansa tango, du och ditt ego, ibland går det bakåt men för det mesta framåt, ifall du försöker föra dansen.