Varför har vi fortfarande en så stor benägenhet att tiga, varför Tiger egentligen en svensk? Våra händer är blodigare än andras och den enda verkliga frågan för många är ändå bara frågan om hur mycket är ditt och hur mycket är mitt. Fast vi enkelt kan inse att det helt saknar betydelse all den stund som vi blir ensamma - vilket vi alltid är med upplevelsen av våra känslor.

Medborgarskap handlar om individuellt ansvar - för sig själv och sin egen utveckling som människa tillsammans med andra - det handlar inte om färg på skinnet eller maktsträvande psykosociala vanföreställningar, något vi har undvikit att diskutera ett bra tag nu, åtminstone sedan vi började kalla oss konsumenter, men jag är tveksam om det inte egentligen bara alltid har varit på så vis, tillfället gör alltid tjuven i ljuset av att inte försöka motverka den egna ofullkomligheten. Så den enskilt medvetet medvetna förda kampen mot denna ofullkomlighet måste alltid pågå. Vi är inte bättre än så och det är ändå ingen ursäkt!

Ändra bara på en liten bit – en värdering – som vi tidigare trott vara korrekt utifrån verkligheten och allt kommer att förändras i viss utsträckning. Byt ut två eller tre delar och plötsligt har vi en förtroendekris och en utbredande våg av kognitiv dissonans i förhållande till status quo.

Men när vi känner aningen av smärtan, hur ofta vill vi egentligen starta om och se över allt – hela konstruktionen från grunden? Vill vi inte allt som oftast själva bara slippa undan smärtan, gömma oss ifrån det onda som finns i oss själva? Vi måste nu på allvar börja förstå att smärtan i detta är vad som faktiskt stärker oss och att vi måste lika faktiskt alltid vara beredda att börja om från grunden med oss själva, alltid våga att utveckla oss själva Det är bara detta som till fast förvissning kan skapa vår egen trygghet i oss själva, att vår förändring är den enda givna konstanten i verkligheten, förståelsen för att det enda som är säkert är att allting är osäkert - förändras - och att vi därför alltid måste ifrågasätta oss själva och våra ställningstaganden för att utvecklas tillsammans med verkligheten.

Vi kan inte veta allt, men vi kan ifrågasätta allt, inklusive oss själva och våra ställningstaganden, eftersom vi inte kan veta allt.

De flesta uppgifter – information – som enskilda bitar av data kan konkurrensbetingat undersökas och manipuleras. Men vi vill sällan inse att många av våra egna sanningar – våra egna värderingsmässiga grunder – de som vi håller så oklanderliga som beskrivning av vår uppfattade verklighet, bygger på långa kedjor av information där vi inte ens kan se alla detaljer samtidigt. Och djävulen gömmer sig därför också just i detaljerna, djävulen bor som bekant i oss själva. Om det vid något tillfälle är så att denna information kan bevisas falsk, så är hela kedjan misstänkt och korrumperad, detta tillsammans med vår egen oklanderliga sanning.

Det där aktar vi oss noga för att utsättas för. Vi vill inte tro att djävulen kan bo i oss själva, vi är ju snälla! Vi vill ju så gärna tro att vi är det goda, så vi faller lätt offer för vårt eget högmod i detta. Tänk dig en lång rad av matematiska beräkningar. Det kan finnas massor av individuella problem med separata svar, där varje svar därefter matas in i en annan beräkning som en summa eller variabel. Gör ett misstag i en punkt i kedjan och hela dataströmmen är korrupt. Hur vi ser på vår värld som bygger på väldigt många förutfattade meningar och föreställningar, vårt kognitivt formaterade landskap, är inte minst beroende på att vi rent faktiskt inte kan veta allt om allting. Men detta lilla absoluta villkor viftar vi mer än gärna diskret bort från vår axel. Vi vet egentligen bättre, men vi vågar bara bete oss sämre.

Vi vill tro att allt detta som nu utspelar sig i vår omvärldsutveckling är möjligt till de förutsättningar vi har intalats att tro på. Så länge vi inte är absolut tvungna att titta alltför noga på det fruktansvärda tillstånd som vi själva, vårt land och samhälle är på väg in i, är vi bara alltför villiga att göra vår beskärda del i att undvika att tillämpa kritiskt tänkande i förhållande till oavsett ovan ämne. Det är som en gammal tjur som leds omedveten till slakt för att han tror att han är på väg upp på stallplan för att betäcka ytterligare en ko. Desperat försöker vi nu därför att hålla liv i den magiska myten om folkhemmet, den humanistiska stormakten, den om liv, frihet och midsommar, bakom den dunkla avskärmningen av våra ögon från det psykosocialt ruttnande lik som samhället och vi själva nu snabbt blir.

Så länge vi tror att det finns ett eget individuellt materiellt nyttorestvärde i att hålla systemet vid liv, så kommer den kollektivistiska materialismen ta chansen att leva vidare och då kommer vi att fortsätta att hälla lånegrundade betalningsmedel i den här röran, vilket ökar vår skuldsättning och den totala ickeproduktiva belastningen, som bekant, hellre än det att vi rullar bort skuldekonomins mögliga grund för samhället, ringer brandkåren och börjar om med någonting annat som är långsiktigt hållbart för samhällsutvecklingen.

Vi vill inte möta den verklighet som vi är på väg in i över våra huvuden eftersom vi inte vill konfrontera oss själva och våra känsloskapande värderingar för att kunna gå vidare. Och vi vill alltså framför allt inte möta oss själva i vår egen ömklighet. Vi vill backa klockan och återgå till en känslomässig forntid som aldrig kan återkomma, vi vill gå tillbaka till vår forna naivitet i tron att julklappar som vi köpt till oss själva kommer att bli glädjande överraskningar när vi öppnar dem ensamma på julafton, så långt har det gått. Känslor kan bara upplevas i realtid – i verkligheten – som är nu och vi strävar inte framåt för vi vet att det rullar dit som det lutar, så vi strävar just nu bakåt till tryggheten i vår egen känslomässiga historik och förnekar hellre den livsnödvändiga existensen av vår egen förändring och utveckling. Vi har blivit en slags villfarelsernas lyckoknarkare, rädda för allt och omedvetna om att utan regn kan det inte finnas sol.

Egentligen uppenbart, dessa falska förhoppningar binder oss fast till föreställningar om olika omöjliga förhållanden och situationer. Läs det uttalandet igen och sedan låta det sjunka in en stund. Det är självföraktet, självförnekelsen och självbedrägeriet i ett.

Den stora lögnen, den som vi måste fortsätta att intala oss själva som mantra för vår egen emotionella existens och så därför även inför alla andra, den har fått ett eget liv och den förbrukar allt och alla i sin väg. Vi har blivit liksom narkotiskt beroende av vår egen offentliga myt och av att upprätthålla lögnen. Så vi ignorerar helt enkelt den sanning som beskriver verkligheten av oss själva. Våra egna grundläggande känsloupplevelser i nuet.

Det nu enda sättet att bryta igenom denna lögn och vårt eget självbedrägeri är att alltid gå vidare tillbaka genom årtionden av propaganda och myter och ta reda på vad som gick fel och i detta och varför, men då också verkligen kritiskt granska oss själva och vår egen del som roll i helheten, alltså både parallellt och sekventiellt. Men det är fortfarande så, att eftersom detta skulle bli för smärtsamt för oss själva, både individuellt och som samhälle, så förvränger vi hellre vår bild av verkligheten genom att fortsätta att växla program på TV – ättmaskinens välsignade bedövning, se där, ja över generationer också. Så det är inte bara våra ledare som är korrupta, utan vi är det i högsta grad själva också, för utan vårt eget inte precis alltid så obenägna bidrag, så hade vi faktiskt inte befunnit oss där vi är.