I februari, en grupp om 121 pensionerade generaler och amiraler skickade ett öppet brev till Vita huset och kongressen där man varnar för nedskärningar bistånd och diplomati.

Brevet citerade utrikesdepartementet och USAID: s roll i att upprätthålla global stabilitet - något som kan kallas status quo men som syftar till allt annat än att göra något stabilt - genom att konfrontera (finansiera) extremistgrupper som Islamiska staten stävja (skapa) flyktingströmmar och bekämpa (utveckla) infektionssjukdomar som ebola - biologisk krigföring.

Dessa tappra skrivbordhjältar uttryckte sin rädsla för nedskärningar av utländskt bistånd, eftersom det bara riskerar USA: s inflytande i andra regioner och länder.

Detta bara är till exempel att Donald Trump föreslår att skära ner USA: s stöd till Ukraina med nästan 70 procent :

Några av dessa nedskärningar verkar riktas mot länder som har betraktats som strategiskt viktiga. Till exempel på detta är alltså utländskt bistånd till Ukraina, som används för att uppmuntra politiska och ekonomiska reformer, som nu står inför en 68,8 procents nedskärning.

”Ett av de stora teman, syften och riktningarna för USA: s politik i Ukraina har i åratal varit att uppmuntra dem att röra sig mot de europeiska institutionerna”, säger William Taylor, fd ambassadör i Ukraina under George W. Bush och nu vice vd på US Institute of Peace, en organisation med en meritlista av alldeles särskilt märke.

”Det är i vårt intresse att inte Ukraina rör sig mot ryska institutioner."

Dessa`olydiga´geografiska entiteter i Ukraina är nu i alla avseenden de facto självständiga stater - folkrepubliker, fullt separerade från Ukraina. Uppfattningen att de fortfarande är en del av Ukraina är nu inte mer än en fiktion. Donetsk och Lugansk är nu för alltid borta från Ukraina

Det är lätt att förstå att folk i de två republikerna alltmer, som svar på undersökningar, inte längre identifierar sig som rysktalande östra ukrainare. Utan istället alltmer omdefinierar sig själva som ryssar. Det är dessutom så att denna trend påskyndas och intensifieras, och man kan förvänta sig att de två republikerna inom någon tid kommer att bli en del av Ryssland fullt ut, men det går inte att beskriva i exakt detalj hur det kommer att ske eller hur lång tid det kommer att ta. Naturligtvis, gällande många praktiska ändamål så är de redan en del av Ryssland.

Detta ger också Ukrainas senaste drag - med att stänga av elförsörjningen - signaturen av ytterligare en bekräftelse på en outtalad sanning. Ukraina har helt givit upp hoppet på att det någonsin kommer att återta kontrollen över dessa territorier, för de två folk republikerna. Dessutom är det nu också klart att Ukraina hellre skulle förlora kontrollen över dessa territorier än att genomföra de konstitutionella bestämmelserna i Minsk avtalet.

Det är föga förvånande, eftersom om de konstitutionella bestämmelserna i Minsk Avtalet någonsin genomfördes, så skulle det innebära slutet på Maidan - rörelsens program för ett enhetligt, monokulturellt Ukraina, som tar avstånd från Ryssland som möjligt.

Det finns nämligen inga belägg alls för att en enda medlem av Maidan - ledningen är beredd att överge detta program och om de ändå gjorde det, så skulle likafullt de olika högerextrema 'aktivister' på vilken Maidan - regimen beror för sin överlevnad inte tillåta dem att göra detta i alla fall. Så det är slut nu, hur man än ser på saken. Eller som Petro Poroschenko uttryckte saken - USA övergav oss och Ryssland kommer inte att förlåta oss.

Det innebär att Minsk avtalet - oälskat av alla - är dött. Det kommer aldrig att genomföras så länge Maidan - regimen finns kvar vid makten. Det skall tilläggas att om Maidan - regimen faller - som den kommer att göra en dag, så kommer - Minsk avtalet ändå inte att uppstå, eftersom det vid den tidpunkten inte kommer att behövas längre.

Minsk-avtalet är ett spöke vars existens "alla" låtsas tro på, eftersom det fortsätter att ge sken av en ram kring vilken diskussioner om Ukraina mellan de olika parterna kan föras. Det har dock sedan länge upphört att vara en färdplan för en fredsuppgörelse, om det någonsin ens var en sådan. Ryssland och Tyskland kommer att tvingas till att ta ett delat ansvar för återstoden av Ukraina och Ryssland kommer i detta att ta upp de två folkrepublikerna i sin federation.

Ryssarna förstår utan tvekan detta mycket väl. Huruvida den Anglozionistiska västvärldens regeringar vill göra det, det är en annan sak.