Misshandlad av sin sanning om verkligheten eller kysst och förälskad i en lögn?

Det finns ingen väg till ökat medvetande utom den som du skapar genom dig själv. Det är i det ögonblicket som du befinner dig när du är som mest sårbar, när du väl bestämmer dig för att ta steget för att försöka börja förstå dig själv. Det ögonblick när du bestämmer dig för att släppa taget om dina tidigare föreställningar – vars överensstämmande med din uppfattning om verkligheten numera skapar alltmer kognitiv dissonans.

Trist fråga i början kanske, men idag ändå ovillkorligt viktig som fråga att ställa sig själv. Tyvärr har de flesta människor en vilja att hellre bli kyssta av en lögn för att inte rubba sina föreställningars komfortzoner. De äter upp lögnen och sväljer den så gärna hungrigt att den måste växa med tiden för att inte mättnaden skall försvinna och människor skall kvävas av sin egen kognitiva dissonans som de försöker undvika - sitt eget lidande.

Många accepterar ivrigt sin sked-matning som en alltför liten baby i en alltför hög stol. De ifrågasätter för lite och litar för mycket på så kallade svar som de matas med på frågor som de inte vågar ställa själva. De sätter vagnen framför hästen, och sedan undrar de varför hästen inte rör sig. Samhället kan bara utvecklas om individen utvecklas, alltså släpper sina känsloskapande värderingsgrunder.

Det är ett problem i psykologin. Det är ett problem med fantasin. Vi är den enda varelsen på planeten som klarar av en så avancerad tanke som att förstå en tidigare nutid och våra egna känslogrundade värderingar och extrapolera detta till en framtid, och ändå - därför - har vi käbbel vid blotta tanken på att vara mer fantasifulla, för att bryta våra alla alltför dyrbara – destruktiva – filosofiskt materialistiska kulturella paradigm. Vi talar alla om att tänka utanför just den boxen, men vi producerar just därför också mycket lite av den varan. Vi har lärt oss att tänka fritt är stort men att tänka rätt – alltså innanför boxen – det är större.

Med andra ord: vi kan prata om det i ord men vi är likafullt utomordentligt oförmögna att gå på seriös exkursion i oss själva. Men för att överleva som art på den här planeten måste vi faktiskt komma till den punkt där vi kan gå vidare på promenad för oss själva som individer i sällskap med andra för att komma framåt tillsammans. Annars är vi definitivt dömda, och detta på våra egna fötters meritering, inte mindre. Det finns utdöende av arter, absolut, men döden av ren dumhet är inte en av dessa. Och ändå är vi här och nu. Vi är för lata för att orka bemöda oss att tänka fritt själva som individer, den lättjan har sin grund i rädsla.

Eftersom moral är den emotionella kompass som vi själva orienterar oss med utifrån relationen till vår omgivning och då företrädesvis den mellanmänskliga, så kommer detta paradigm även, som nu ingen kan missa, att innebära att vi med tiden kommer att tappa vår moral ur ett filosofiskt idealistiskt perspektiv - ett altruistiskt perspektiv, så har det alltid varit genom historien gällande civilisationers uppgångar och fall inom den kollektivistiskt orienterade filosofiska materialismens epok.Men denna gång i globaliseringens tidevarv kan vi bara nu välja mellan att ta ett steg eller gå under.